Att känna sig liten

En av sakerna som jag tycker är kittlande med att fotografera naturen, är hur ofta jag känner mig så otroligt liten. Norrsken påminner mig om hur enorm och overklig rymden är och plötsliga väderomslag kan få en lugn sommardag att bli en skrämmande storm med regn, åska och vind. Det är i skarvarna mellan väderomslag som en kan fånga riktigt magiska bilder. Att ta vara på solens ömma strålar när hon precis stiger upp eller är på väg ner eller för att fånga en dimmas sköra slöja över skogen är en väldigt fin känsla. En måste anpassa sig, för naturen gör som den vill och vill en fånga den på bild på ett visst sätt är det bara att vara medgörlig. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit över att koronahål kommit och gått vid fel tidpunkter eller att tiden varit rätt men att molnen legat som ett tjockt duntäcke över himlen när jag ville ha stjärnklart. Men sådant är livet.

väder

Utflykt till skogen

skog

Den här helgen kom vi på att det var läge att prova gå en vandringsled i ett av naturreservaten nära där vi bor. Vi kom dock på den här idén lite för sent för att hinna gå hela, plus att vi gick fel några gånger då stigen bara var märkt åt ena hållet (varför?!), så vi hann inte gå hela den här gången. Men ändå en fin dag och Kurbits tyckte att det var väldigt glatt att komma ut en längre stund i skogen. Till följd av att vi inte hann gå som vi hade tänkt fick vi ta vår medhavda matsäck i bilen innan vi åkte hem igen. Igen: inte riktigt som vi hade tänkt, men ändå mysigt med en fin skymning.

himmel

En månad in på det nya året

Tänk att vi redan är en månad in i 2017, tiden går verkligen snabbt ibland och snabbare än jag hinner blinka är mitt vikariat slut på mitt nuvarande jobb. Väldigt trist!

Det är ett roligt jobb med bara trevliga människor omkring mig. Men med det börjar sista etappen i min utbildning: uppsatsskrivandet. Det kommer att bli en manglande upplevelse, men tänk, sen är det slut också! Ingen mer skola för mig. Konstigt! För mitt fotograferande tror jag att tiden med uppsatsen kommer att vara bra, eftersom jag kan styra arbetstider helt själv. Något som är väldigt tacksamt om en som jag är intresserad av att vara ute om nätterna och ta bilder. Att dessutom ha möjligheten att befinna sig var som helst, det är en ynnest som jag ska försöka ta vara på.

bokeh

Vit långhelg

vitgran

Trettondagshelgen blev en kall och vit historia, även för mig som Huddingebo. Det var ett mycket välkommet inslag i den annars väldigt brun/grå tillvaro som infinner sig här. Hemma hos mig var både jag och sambon sjuka, så näsdukar och tekoppar trängdes på vardagsrumsbordet. Men jag tog mig ändå ut kortare stunder, dels med hunden och dels ensam med kameran. Skogen är verkligen otrolig när den är tung av nysnö, det finns inte ett enda fotspår i snön och små vindpustar gör att snöflingorna singlar ner från grenarna så att luften glittrar. Om du går på en stig in mellan granarna är det som att gå genom en ridå som filtrerar bort allt ljud. Det är nästan öronbedövande. För mig innebär det ett fullkomligt och komplett lugn.

glittersnö

Mina bilder i tunnelbanan!

Mitt jobb är riktigt, RIKTIGT roligt ibland! Som till exempel när en fotograferar och får se sin bild i ett, för mig, enormt format i tunnelbanan! Nog för att det är kul med alla möjligheter en har när en jobbar digitalt, men det är något visst med tryck! Att se sin bild på ett stort papper, något som går att ta i, ger en riktigt härlig känsla.

reklampastanBilderna är tagna under en reklamfilmsinspelning vi gjorde i somras, så de två till vänster är mina. Det är också en kul och lärorik fördel med mitt jobb: att få vara med och se hur det går till med alla hundratals lampor, sladdar, förberedelser, människor med mera som behövs för att göra 30 sekunder reklamfilm.

reklamposters

Julen 2016

Då har julhelgen och nyårshelgen kommit och gått. Eftersom det inte finns några små barn i min familj (alltså, alla mina syskon är tillräckligt gamla för att kallas vuxna), så vår jul blev en lugn och härlig tillställning. Bara äta och sova och gå i skogen med hundarna, titta på stora älgspår som skrämmer fästmannen. Och njuta av en blå, stjärnklar natthimmel. När en bor på ett ställe med fler gatlampor än stjärnor i skyn så måste det njutas av mörkret på landet.

julen

Min tur till Umeå blev väldigt lyckad, det kändes fint att vara där igen. Det kändes som hemma, ett ställe där en vill vara, och så var det väldigt kul att träffa mina fina, smarta och roliga klasskompisar! Tyvärr så kom norrskenet samma dag som vi lämnade stan, så himla typiskt…

ridhusstjärnor

Norrsken – varför denna fascination?

Innan jag flyttade till Umeå hade jag sett norrskenet några få gånger hemma i Dalarna, men inte funderat så mycket på det. Men jag minns så otroligt väl dagen när min fascination för detta ljusfenomen började.

Jag var ute och rastade Kurbits en kväll innan jag skulle åka och träna. Jag såg att andra tittade upp mot himlen så jag tittade också, jag ville ju se vad det var de kollade på. Där ovanför våra huvuden böljade det största och mäktigaste norrsken jag någonsin sett. Det var helt otroligt, trots att vi stod mitt inne bland gatlampor, busshållplatser och bilar lyste de grön-lila draperierna upp himlen så att jag höll på att vrida nacken ur led för att jag försökte ta in alltihopa (insåg ganska snabbt att jag inte har 360-vy i ögonen dock).

Efter träningen ringde jag till min lillasyster som också bor i Umeå och skrek “jag kommer och hämtar dig med bilen vi ska titta på norrskenet!!!”. Och det var även början på alla turer som jag släpat med mig henne ut för att få nackspärr av att titta konstant uppåt. Hon är mycket tålmodig och snäll min lillasyster och jag är väldigt glad för alla gånger som hon följt med mig ut i natten och i kylan.

Detta var kvällen den 7:e oktober 2015. Nu får jag aldrig nog av norrsken.

cropped-dsc0467-pano-redigera-1.jpg