Vid det här laget var det egentligen tänkt att jag skulle basunera ut glädjeropet “nu jäklar kör jag på företaget 100%! I 6 månader ska jag vara tjänstledig och ge allt jag har!”.

Men det blev inte så, det hela har blivit framskjutet till i höst. Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Men jag har gått och laddat och väntat så länge nu. Var så sugen. Så kraschlandningen var total. Varför blev det såhär då? Jo, min man har behövt göra en operation som gör att han inte kan ta hand om Signe eller Kurbits nu. Jag kommer inte att gå in på detaljer, för att det känns inte riktigt om att det är min historia att berätta, även om den påverkar mig. Men allt är bra. Och det kommer bara att bli bättre nu.

Därför har det också varit ganska tyst både på sociala medier, här inne och på maillistan. Jag har försökt att bara göra det som måste göras och spendera tid ute när jag kan. Men de senaste dagarna har jag börjat få mer energi tillbaka. Åtminstone stötvis. Det är inte så lätt att se på allt som är bra när det blir såhär tycker jag. Även om jag vet att det är det som jag borde göra. Men jag har också känt att jag måste få sörja det lite, att mina planer gick i stöpet som jag sett så mycket fram emot.

Efter graviditet (som inte är någon hemlighet att jag inte gillade så värst) och bebistid som mammaledig i ungefär 8 månader så kände jag äntligen att jag började komma tillbaka lite mer till mig själv. Att få byta av i föräldraledigheten och några timmar per dag bara vara Jacqueline igen, det kändes så viktigt för mig.

Men nu känner jag att jag har sörjt det här färdigt. Nu ska jag bara fortsätta så som jag har gjort hittills, passa på att ta vara på små stunder som den här vid sjön där vi bor. Exempelvis har jag börjat springa upp hit, hoppa i badet och sen springa hem igen. Det tar mig ungefär en timme och fyller hela min kropp med glädje och energi.

Igår tittade vi också på “vad kan vi göra i sommar då?”. Resultatet av det blev att vi bestämde och bokade att köra vildmarksvägen om 2 veckor! Satan vad jag ser fram emot det! Högfjäll, vattenfall och roadtrip – hurra!

  1. Rebecca skriver:

    Vad skönt att du kan acceptera och gå vidare. Roligt med vildmarksvägen, vi kanske ses där då jag och familjen också planerat att köra den i sommar. Ha en fin kväll!

    • Jacqueline skriver:

      Jo, det är bra, inte lätt dock. Men allt eftersom så måste man ju det för att inte blir bara bitter 🙂 Vad roligt! Hoppas att ni får bra väder och en härlig tur! 😀

  2. Katta Bucketlife skriver:

    Jag förstår precis hur du känner! Jag har haft liknande känslor, trots att jag gjorde ett väldigt medvetet och aktivt val själv att hoppa på ett intensivt (och roligt!) heltidsuppdrag och lite gå ifrån mitt grundupplägg om mer fri tid för lust och skapande. Det är fullt mänskligt att ha två eller fler känslor i kroppen samtidigt 🙂

    Hoppas det blir en jävligt fin sommar och att du hittar en bra väg i den nya planen. Kram!

    • Jacqueline skriver:

      Åh ja visst är det ju så. Det kan bli en sådan inre konflikt som är svår att hålla reda på bara känner jag. Men det mesta reder ju ut sig bara man ger det tid. 🙂 Kram på dig fina du!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.