Att känna sig liten

En av sakerna som jag tycker är kittlande med att fotografera naturen, är hur ofta jag känner mig så otroligt liten. Norrsken påminner mig om hur enorm och overklig rymden är och plötsliga väderomslag kan få en lugn sommardag att bli en skrämmande storm med regn, åska och vind.

Det är i skarvarna mellan väderomslag som en kan fånga riktigt magiska bilder. Att ta vara på solens ömma strålar när hon precis stiger upp eller är på väg ner eller för att fånga en dimmas sköra slöja över skogen är en väldigt fin känsla. En måste anpassa sig, för naturen gör som den vill och vill en fånga den på bild på ett visst sätt är det bara att vara medgörlig. Jag vet inte hur många gånger jag har svurit över att koronahål kommit och gått vid fel tidpunkter eller att tiden varit rätt men att molnen legat som ett tjockt duntäcke över himlen när jag ville ha stjärnklart. Men sådant är livet.