Posted on Leave a comment

Med familjen i Hemavan

Det kan vara för att det börjar vara många veckor sedan jag såg skymten av fjällen, men det slog mig att jag inte berättat om sommarens besök med familjen i Hemavan! I juli tog vi och packade bilen full och styrde kosan mot västerbottensfjällen. Med oss hade vi också vår vän Joel från Stockholm. Jag satt fram och min man körde första biten, vår 4 åring Signe och Joel sov innan vi kommit till Granö. En gullig syn!

Varje gång jag kör mot fjällen och de första topparna börjar skymta spritter det till i bröstet. Uppspelt och lugn på samma gång. Av nån anledning känns det som att komma hem, trots att jag aldrig bott ens i närheten av fjällen (vilket förstås är relativt haha, men 4 timmar bort minst). Jag vet inte om det beror på att jag får “rosa glasögon” på mig och min känsla påverkas av alla fina minnen och upplevelser jag har från besök till fjälls. Förmodligen. Men så får det väl vara tänker jag. Det är en fin känsla som jag inte vill förstöra genom att dissikera den i molekyler, istället låter jag den uppfylla mig.

Ingen solskenshistoria

Vi har hyrt ett parhus via AirBnB och när vi närmar oss Hemavan börjar vi leta efter adressen. Det finns ingen, haha! Men det finns en vägbeskrivning som vi följer upp längs slingriga vägar. Till slut ser vi huset som vi känner igen från AirBnB, men blir konfunderade en kort stund över hur vi ska ta oss dit. Det är nämligen lite av en byggarbetsplats och vägen var bitvis avstängd. Jag vet inte om det bara var en händelse att en av maskinförarna skulle åka en annan väg fram till huset, men vi kunde iallafall följa efter och komma fram. Huset låg längst upp i ett parhusområde som bevisligen var i en expantionsfas. Men utöver byggarbetarna var området lite av en spökstad. Inte en människa såg vi till. Det kändes underligt, jag hade trott att fler skulle vara ute och njuta av juli i Hemavan.

Samma kväll planerade vi var vi skulle vandra de kommande dagarna. Vädret såg tyvärr inte så värst lovande ut: mest moln och i värsta fall regn. Vilket i sin tur ofta för med sig att man inte har så bra sikt. Eftersom vårt hus låg så himla bra till med en stig bakom huset som knöt samman med både Kungsleden och Drottningleden bestämde vi oss för att gå så lång vi kände för längs Kungsleden dagen därpå.

Mot Viterskalsstugan

Mycket riktigt möttes vi inte av någon strålande sol morgonen efter, men vi var vid gott mod och hade inget särskilt mål förutom att komma ut och se oss omkring. Vi var beredda på att anpassa oss helt efter både väder och vår yngsta gruppmedlem. Redan ungefär 50 meter från huset välkomnades vi av den här utsikten:

Det är blött och myggigt innan vi kommer förbi trädgränsen. Väl uppe fläktar en fuktig vind och håller myggorna borta. Vi går genom skidbacken och förbi Hemavans gondol. Här möter vi några MTB-cyklister och ett par andra vandrare. Men på det stora hela är det väldigt lugnt på leden. Signe åker i sin bärryggsäck och underhåller med både historier och sånger. Det gör mig glad att hon gillar att vara ute på expeditioner tillsammans.

När vi gått ungefär 5-6km klättrar vi upp på en liten avsats för att fixa lunch. Molnen hänger lågt så vi ser inte så bra, men vi tippar på att det ska bli fin utsikt här, om molnen behagar lätta en minut eller två!

Hemavan med familjen

På menyn stod färsk pasta med pesto, soltorkade tomater och Västerbottensost ackompanjerat av en kåsa rött. Alltså så sinnessjukt gott det smakar ute! Rejält med mat, goda smaker och sälta. Kan hända att vinet blev lite väl kallt i den ruggiga julidagen, men ändå, guldkant!

Vi stämde av hur vi kände. Skulle vi gå en bit till och sen ta lite kaffe och gifflar? Jo men det ville alla. Så vi knatade på ett par kilometer till innan vi stannande för kafferast. Jag älskar sådana här turer, som är korta och lättsamma med många stopp. Mycket livsnjuteri!

Corgi i fjällen

Efter kaffet vände vi hemåt mot stugvärmen igen. Det blev en ganska rejäl dagstur för oss fyra plus fjällcorgi till slut, jag tror vi landade på runt 12km. Kvällen spenderades med soffmys, god middag och fina samtal vänner emellan.

Bortanför Hemavan

Dagen efter planerade vi att åka en bit bort från Hemavan ungefär 30 minuter mot Norge. Det regnade en del så jag tog faktiskt inte med mig kameran på den turen. Turen gick från Lill-Uman till Mjölkbäcken men vi gick inte hela leden. Vi var rätt så möra från strapatsen dagen innan så när en bäck som skulle innebära ett ganska djupt vad bestämde vi att slå läger, äta lunch och sen vända om. Det var en fin och lättvandrad stig som jag blev väldigt sugen på att springa framöver!

Posted on 2 Comments

Vandra till grottan i Jätturn

Med kaffetermosen, chokladbollarna och pannkakorna nedstuvade i ryggsäckarna satte vi av mot målet att vandra till grottan i Jätturn i Dalarna. Vi har planerat att göra det många gånger, men det finns så många utflykter och så lite tid haha! Men nu var det dags.

Sol och moln turades om att hägra över våra huvuden. När vi, min familj inklusive mina föräldrar, klev ut på stigen slog det mig: Även fast jag är uppvuxen i Dalarna förundras jag återkommande av naturen där. Den är djupt rotad i mig och berör mig in i själen. Djupa skogar med gamla furor, den oändliga mängden skogssjöar dit inga vägar når, raviner med slingrande bäckar.

Vandring till grottan
Bäck med litet vattenfall

Lättvandrat genom trolska skogar

Själva vandringen går på grusväg, lätta stigar och en kortare bit på en skogsväg. När du har omkring 1 km kvar till rastplatsen ser du den lilla sjön som ligger mellan rastplatsen och grottan. När jag ser det känns det nästan som att jag får ta del av en hemlis. Det är trolskt och vackert. Blev oerhört sugen på att ta med SUP:en hit (om jag orkar bära den vill säga haha).

sjö genom skog

Väl framme vid rastplatsen blev ivern stor att låna en av båtarna för att ta en titt på grottan. Den ligger nämligen på andra sidan sjön och enda sättet att titta på den på nära håll är med båt. Medan några av oss tog en titt läste vi andra på plakat. Man borde verkligen alltid ta sig tiden att läsa plakat! Det står så mycket intressant där! Hett tips när du är ute och upplever saker. Läs informationen på skyltarna.

roddbåt över till grottan

Efter att fikat inmundigats gick vi tillbaka till bilen, i grevens tid! För vi hann knappt slå igen bildörrarna innan regnet kom. Nöjda och glada efter en mysig utflykt for vi hemåt igen. Kan varmt rekommendera att strosa upp till Jätturn och titta på grottan.

Posted on 3 Comments

Vi tog en dag i skogen

Häromveckan bestämde jag och Calle oss för att det var dags att komma ut i skogen och äta lite. Mat är ju så gött när man äter ute! Så vi bokade in en dag och for upp till Gömmarens naturreservat.

Vi tog med oss Elin och Filip som vårt eminenta sällskap. Det är alltid lite roligt att få ta med någon som Elin, som också älskar skogen och fotograferandet, till “sin” skog. Att få visa upp det ställe där jag själv har fotat så ofta, dit jag har sprungit och badat om sommaren och där jag insåg att traillöpning är något som jag inte vill vara utan.

Calle svingade upp Signe i sin åkryggsäck och så bar det av mot rastplatsen på andra sidan sjön. Det var frostigt och fint ute och eftersom att det var ganska tidigt på förmiddagen var det inte heller så många människor ute. Det är en sak (av alla haha!) som jag verkligen ser fram emot när vi flyttar. Att kunna göra utflykter utan att behöva sitta i knä på andra friluftsande personer.

Att ha lärt känna Elin är något som jag blir glad ända in i själen av. Jag pratade om det på min Instagram Story för ett tag sedan och visade upp ett klipp från ett Ted Talk av Scott Dinsmore, där han påpekar vikten av att ha människor omkring sig som är bra för en. Elin är en sådan person. Hon har många gånger visat vägen med sitt företagande och det är så jäkla inspirerande. Hon var också bland de första som jag jobbade med när det begav sig för drygt ett år sedan. Vi jobbade med att lansera hennes kurs i Photoshop och till sist så fick den se dagens ljus! Det är lika underbart varje gång när ett projekt ros i land.

Vi gjorde upp eld och gillade korv till lunch, sedan tog vi en liten tur längre in i reservatet dels för att få upp värmen igen, men också för att jag ville visa min bästa utkiksplats runt sjön. Här har jag stått och suttit många gånger. Till och med varit någon helt annanstans i skogen och bara känt “nä, jag vill ha utsikt från en klippa NU!” och brakat rakt genom skogen. Alltid värt!

Innan vi åkte hem ville vi ha lite fika, så det blev kaffe och kanelbulle a la pinnbröd-style! Det är så gott tycker jag! Jag gjorde bara helt vanlig pinnbrödsdeg och så pensla på med smör och strö en blandning av kanel och socker på. Mums!

Elin och Signe övade på att gå (vilket resulterade i att hon faktiskt KAN gå nu, så sjukt!) men också att titta på vattnet och förundras över det. Jag har skrivit om det förut, men det är så förbaskat fint att se Signe ta sig an med saker utomhus. Upptäcka världen.

Både Elin och Filip är två saker som jag kommer sakna sjukt mycket med Stockholm. Men de ska ju såklart komma och hälsa på oss i huset snart, vi ska bara få undan lite kartonger först haha. Sedan är vi redo för besök och ännu mer eldmat!

Posted on 5 Comments

På fika i ett hus vid skogens slut…

Jag och Maria har försökt att få till att ses ungefär hela sommaren. Men livet har tagit så stor plats att vi inte har fått till det förrän nu. Så är det ju bara ibland, men det kan ändå göra mig ledsen. Det känns liksom dåligt att skjuta upp hela tiden… Så du kan ju förstå att det var en glädjens dag när jag äntligen satte mig i bilen och styrde norrut!

Maria och hennes man och deras små lurviga djur bor så fint till, precis där skogen tar vid. När jag kom fram fick jag en rundvandring i huset och så fika. Ungefär den godaste blåbärspajen någonsin. Jag vette tusan vad hon hade gjort, men pajhimlen var det! Hade jag haft den hemma hade jag nog ätit upp ungefär allt. Men behärskade mig (någorlunda).

Det var så fint att äntligen ses och prata om allt möjligt. Mycket internetsnack och företagande blir det förstås och det är så roligt. Att lufta saker man går och tänker på och skratta åt det elände som kryper fram mellan varven. Det är skönt att träffa kollegor (ja jag tycker att det kan kallas det, även om vi inte jobbar ihop i samma företag) och prata för man jobbar så mycket på sitt håll som egenföretagare.

Timmarna flöt på alldeles för snabbt, det blev mörkt och dags för mig att åka hem igen. Till nästa år skulle jag tycka att det vore för jäkla kul att få till någon typ av sammanhang där man ses några stycken och pratar så som jag och Maria gjorde nu. Om sitt företagande, om internet och allt det där på ett lite mer djuplodande plan. Inte så mycket vad för specifika uppgifter som man behöver göra, utan mer visioner och tankar som man har. Jag tror att det skulle vara sjukt värdefullt. Både att råd och input och att ge råd och input till andra.

Att inte vara helt ensam med sina snurrande tankar är alltid utvecklande.

Posted on 8 Comments

Tänk om det bara är en nyck av tur?

När jag började rulla igång mitt företag så sakteliga i november 2018 blev jag snabbt uppfylld av allt roligt jag ville göra. Alla idéer som jag hade och roliga projekt som jag fick chansen att bli en del av. Det började snurra på väldigt snabbt på en gång, det jag gjorde fungerade verkligen och det var magiskt. 

Men jag lät det hela snurra snabbare och snabbare och ta mig med sig. Utan att egentligen hinna tänka, och känna, efter så noga. Jag drabbades till viss del av FOMO (fear of missing out) och kände att jag var tvungen att rida hela vägen ut på den våg som jag lyckats skapa för mig själv. För tänk om det bara är en nyck av tur?

Som nystartad företagare kände jag att jag gjorde smart i att hoppa på så mycket som jag möjligen kunde mäkta med. Men nu i efterhand har jag insett att det inte var det bästa. Jag hade gjort mig själv en tjänst om jag tillåtit mig ta ett par andetag, tänka igenom mer, se över min planering, innan jag kastade mig in i flera projekt. 

Under sommaren och tidiga hösten har jag jobbat väldigt mycket. Större delen av varje dag har gått åt till jobbet, så när som på någon strödag här och där. Egentligen kan jag bara minnas en eller två dagar som varit helt jobbfria. Insikten slog mig hårt, att jag inte kommer att orka och att jag började tycka att jobbet inte var lika roligt längre. En mardröm, för jag älskar det jag gör egentligen. Men jag hade låtit fartvinden svepa mig med sig. Därför tog jag beslutet att det måste vara stopp nu. 

Efter det här året som varit fyllt av stora livshändelser som avlöst varandra, min dotter var helt nyfödd när jag startade företaget till exempel. Även om det var så smått i början, så ska man inte underskatta kraften det tar att starta företag och omställningen att numera ha ett litet barn. Med det, och en rad fler saker som jag skrivit om tidigare, så har jag bestämt för mig själv att det är dags att sakta ner en stund.

Så just nu är det helt fullt hos mig för nya uppdrag. Inte för att jag har sålt bort alla arbetstimmar som jag maximalt kan. Utan för att jag behöver luft i mitt schema framöver. Luft att återhämta, vila, skapa tid för utveckling. Både på ett personligt plan och i företaget. Landa i att vara förälder och i flytten till huset.  

Jag är all for att kämpa på, köra vidare och arbeta hårt. Men inte till hur stor bekostnad som helst på min hälsa. Så nu provar jag en för mig helt ny sak inom egenföretagandet: att inte ha fullpackat med jobb 8-10 timmar om dagen, bara för att det tekniskt sett går (och för att lugna FOMO-rösten). 

Och faktiskt har det gett resultat i mitt mående redan nu. Jag har varit ute med kameran och fotat och filmat för första gången på… ja flera månader. Det bästa av allt: det var ROLIGT! Inget av det kändes tvingat och jag kunde försvinna i stunden när jag var där ute. Något som är otroligt viktigt och en grundplåt hos mig. 

Att jag mår bra, att jag har tid att göra sådana saker, tid att vara ute, plats för att testa idéer och reflektera över processer. Alla delarna är sådant som gör mig så bra på det jag gör. Rubbas de för mycket, eller prioriteras bort för ofta, så snubblar jag lättare. Men med balansen på plats står jag stadigt. 

Posted on 2 Comments

På workation i Norrledinge

Förra veckan var en intensiv en. Jag började jobba mer normalt igen och tänkte “nu jäklar ska jag ta igen”. Det resulterade i möten nästan varje dag och långa dagar. När söndagen kom och jag hade gjort mitt sista åtagande för veckan kan jag ärligt säga att det gick en lättnadens suck igenom min kropp. Men jag kunde inte lägga mig och vila, för jag hade andra planer…

Istället satte jag mig i bilen tillsammans med Kurbits och satte av mot Västernorrland! Som jag hade sett fram emot det här. Några dagar av workation och bara ha mig själv att rå om en stund. Tid och utrymme för att pyssla med kreativitet och njuta av lantlivet en stund.

Väl framme möttes jag av den här och ett så fint ställe att man får nypa sig lite armen. Kalle och Tuss tog emot oss med öppna armar och kantarellmackor till frukost på måndagsmorgonen. Så lyxigt! Och säsongens första kantarellmackor, hur gott är inte det?

Kurbits och Tuss blev helt galna av glädje när de fick leka med varandra och springa fritt över gården som två galningar. Det finns en bäck och en damm där och Tuss studsade förstås över diket där bäcken rinner hur smidigt som helst. Kurbits… not so much… haha! Ganska snabbt blev det en extra stig ner längs kanten och upp igen på andra sidan för att han skulle kunna hänga med. Det är inte lätt med korta ben.

Måndag
På måndagen kände jag mig trögstartad och förra veckans slit tog ut sin rätt lite. Men det är ju det som är så fint med att ibland hänga med andra som jobbar lite med liknande saker. Man kan stöta och blöta funderingar, sådant man fastnar på, tankevurpor…

Eller bara ta en lång promenad genom byn med hundarna för att komma loss ur sina spår och förstås få se lite av bygden. Det är en otroligt fin plats det här. Lugn. Vänlig. Vi rekade lite med drönaren och såg att regn var på väg så vi packade ihop och gick hem. Fick titta på kycklingar hos en granne och köpte ägg.

Medan vi torkade och hundarna sov kröp jag upp i hängstolen intill brasan och funderade på hur jag ska utveckla mitt företag i höst. När jag verkade bli för bekymrad kom Kalle med glass och hjälpte till. Glass och ett bollplank ger bra resultat! Så nu har jag massor att jobba på. Ska förstås berätta mer om det längre fram, men i korta drag ska jag börja dela med mig ännu mer om att jobba som virtuell assistent. Så kul!

Tisdag
Det regnade hela kvällen dagen innan och jag såg i min väderapp att det skulle bli klart på morgonen. Det kan bara innebära en sak: ställa klockan på 03:30 för att fota och filma dimma både med drönare och från marken!

Strax efter kl 04 var vi på plats halvvägs upp på ett berg, det var vi och en tjäderhona som var uppe då. Upp med drönaren och ja… Vad ska man säga? Även om det känns helt galet när klockan ringer så är det så sjuuuukt värt det! Vilka bilder! Filmerna från drönaren kommer du att få se sen, för de ingår i ett projekt som kommer att se dagens ljus väldigt snart.

Det är så vackert när allting sover (utom tjädern då uppenbarligen) och älvorna dansar över sjö och äng. Solen som stiger sakta och lyser upp allt i varmt ljus. Blir nästan gråtfärdig bara av att tänka på det. Magiskt. MEN. Vid det här laget var vi pissblöta in på strumporna så det skvalpade när vi gick efter att ha gått över den daggstänkta ängen. Så värt det, men det blev kallt så vi packade ihop för den här sessionen.

Hundarna hade vaknat till och ville leva om på gräsmattan. Vi människor åt resten av kantarellerna och diskuterade hur vi skulle lägga upp dagen. Vi hade så mycket att göra, så mycket som vi ville göra, så viss planering krävdes definitivt. Tills jag tittade ut och såg ljuset på ett av gårdshusen på andra sidan bäcken. Det fanns inget annat att göra än att gå ut och fota lite till, innan solen steg för högt på himlen.

En annan sak som är härligt, men SJUKT ovant, är att man inte behöver rigga med stativ och sådant när man umgås med andra som fotar. Just här skulle jag fota Kalle när han fotar, du vet, klassiska “jag jobbar och har en kamera”-bilder. Sådant resulterar också i lite behind the scenes:

Så här har du ett tips! Om du vill ha lite mer förgrund till din bild med växterna inte behagar växa på “rätt” ställe: vifta med den framför kameran och fuska lite. Funkar utmärkt!

Det här blev en stört lång dag. Framåt natten, och vi fortfarande jobbade, var det två riktigt bomullsinlindade hjärnor som stretade på. Det var då tur att vi fått glass och rabarbersirap av några grannar på kvällskvisten och svingoda pannkakor gjorda på äggen vi köpt dagen innan.

Måste bara visa Kalles dörrknackare (heter det så?). Så fin! Titta på alla detaljer! Får så mycket Det sitter i väggarna-vibbar och vill veta allt. Kan det ha varit någon jaktstuga eller något? Man ser ju att det är två hundar och en person till häst med någon slags horn…. Tänker hubertusjakt av någon anledning.

Men vad var då den stora anledningen till att jag och Kurbits hälsade på hos Kalle och Tuss? Ja, förutom då att vi ville och behövde få oss lite lantliv till mans.

Det här!
Alltså, det fram går kanske inte jättetydligt av just den här bilden vad i hela friden det är vi håller på med. Men du ser att set står två micar på bordet? Just precis. Vi håller på att jobba med en podd tillsammans!

På den här bilden håller vi på att försöka fota någon sorts flatlay samtidigt som bordet håller på att vingla åt skogen och Kalle sitter fast med tröjan i lampan. Därav skrattar jag så att det ser ut som att jag ska kissa på mig, haha.

Det ska bli så satans roligt att få lansera den, som vi har kämpat med den!

Den kommer att heta Nyfiken på mindre och vi kommer att prata om att vilja leva enklare, kreativitet och livsdesign – med ena foten i det digitala och den andra i skogen. Ämnen som vi tror att både vi och de som följer oss är intresserade av att lyssna på lite reflektioner och tankar kring. Längre fram kommer vi också att ta in gäster – så spännande! Jag studsar på stolen av iver!

För att inte missa när det är dags för första avsnittet (och det är snart!) så häng med på min maillista! Så missar du inga tips från mig och förstås när podden har fått se dagens ljus.

Sedan var det dags att fara hem och även om jag haft det superbra, så var det skönt att komma hem till Calle och Signe och få krama om dem igen.

Posted on 5 Comments

Vildmarksvägen

Förra helgen hade vi planerat in en av de få utflykter som vi kommer att kunna ta oss an den här sommaren. Jag har ju pratat lite om att det hänt både det ena och det tredje tidigare, men kortversionen är att min man blivit opererad och måste infinna sig på sjukhuset flera gånger i veckan för att hålla koll på läget nu en tid. Men vi ville försöka se vad vi KAN ta oss an och uppleva i sommar och en av dem fick bli Vildmarksvägen.

Jag har längtat efter att se högfjäll och vidsträckta vidder igen ända sedan vårt besök i Idre och nu var det äntligen dags igen!

Vi packade in hela familjen i bilen på torsdagen och började resan uppåt. Allt gick jättebra, Signe tycker att det är helt okej att åka bil och sover för det mesta. Samma med Kurbits, han ser alltid nyvaken ut när man öppnar bakluckan för att ta rastningspaus. Den första biten upp till Strömsund var ändå lång kändes det som, men vi tog gott om tid på oss och hade ju ingen tid att passa så det var behagligt. Jag älskar när man svänger av E4 och börjar resan inåt landet. Inlandet är fan det bästa med Sverige, jag älskar det!

På fredagsmorgonen lämnade vi Strömsund och påbörjade resan längs Vildmarksvägen! Det var pirrigt tycker jag, vad skulle jag kunna förvänta mig att se? För det var ju också så här, att den här resan visste vi från början att den kommer att vara helt centrerad kring bilen. Eftersom Calle inte riktigt kan bära och vara så aktiv, så var planen alltid att “vi får åtminstone se det”. Och om vi fick se det alltså.

Jag får gåshud bara av att tänka på det och det går inte att se sig mätt. De här vyerna, vattendragen och ja insekterna, de var inte lika roliga. Men värt!

Ett av de få stopp vi ändå gjorde var vid Hällingsåfallet, där var det anpassat så att man kunde ta sig fram väldigt lätt och även med barnvagnen. Så häftigt att se sådana otroliga krafter som ett så högt vattenfall är och regnbågarna som bildas när vattenmassorna landar nere på botten av kanjonen.

Sedan gick färden vidare uppåt och längs Blåsjön med siktet inställt på Stekenjokk. När det böljande landskapet öppnade sig framför oss var det som att en filt av lugn kom över mig. Jag tycker att det är rogivande att sitta och titta på hur bergen reser sig mot himlen i olika nivåer. Det är behagligt för ögonen att följa linjerna det skapar.

Allt det där låter kanske jättemärkligt, men jag känner verkligen så. Dessutom triggas min nyfikenhet. Jag kommer på mig själv med att tänka “undrar hur det ser ut bakom den där kullen eller bakom den där kröken på stigen…”. Öppet och fritt, med så mycket att upptäcka. Tyst förutom vattendragen.

Världens gladaste (och varmaste) roadtrip-bebis på Stekenjokks fjäll.

Nästa gång jag besöker den här platsen ska jag ge mig ut dit. Springa på fjället, fota det och verkligen vara bland dem. Men det här var fint för nu, värt varenda mil! Men ett tips är att om du vill åka vildmarksvägen så tycker jag att man lika gärna kan köra Strömsund – Saxnäs -Strömsund. Delen av vägen som går åt Vilhelmina och Dorotea var inte så spännande tycker jag.

Posted on 4 Comments

När det inte blir som man tänkt sig

Vid det här laget var det egentligen tänkt att jag skulle basunera ut glädjeropet “nu jäklar kör jag på företaget 100%! I 6 månader ska jag vara tjänstledig och ge allt jag har!”.

Men det blev inte så, det hela har blivit framskjutet till i höst. Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Men jag har gått och laddat och väntat så länge nu. Var så sugen. Så kraschlandningen var total. Varför blev det såhär då? Jo, min man har behövt göra en operation som gör att han inte kan ta hand om Signe eller Kurbits nu. Jag kommer inte att gå in på detaljer, för att det känns inte riktigt om att det är min historia att berätta, även om den påverkar mig. Men allt är bra. Och det kommer bara att bli bättre nu.

Därför har det också varit ganska tyst både på sociala medier, här inne och på maillistan. Jag har försökt att bara göra det som måste göras och spendera tid ute när jag kan. Men de senaste dagarna har jag börjat få mer energi tillbaka. Åtminstone stötvis. Det är inte så lätt att se på allt som är bra när det blir såhär tycker jag. Även om jag vet att det är det som jag borde göra. Men jag har också känt att jag måste få sörja det lite, att mina planer gick i stöpet som jag sett så mycket fram emot.

Efter graviditet (som inte är någon hemlighet att jag inte gillade så värst) och bebistid som mammaledig i ungefär 8 månader så kände jag äntligen att jag började komma tillbaka lite mer till mig själv. Att få byta av i föräldraledigheten och några timmar per dag bara vara Jacqueline igen, det kändes så viktigt för mig.

Men nu känner jag att jag har sörjt det här färdigt. Nu ska jag bara fortsätta så som jag har gjort hittills, passa på att ta vara på små stunder som den här vid sjön där vi bor. Exempelvis har jag börjat springa upp hit, hoppa i badet och sen springa hem igen. Det tar mig ungefär en timme och fyller hela min kropp med glädje och energi.

Igår tittade vi också på “vad kan vi göra i sommar då?”. Resultatet av det blev att vi bestämde och bokade att köra vildmarksvägen om 2 veckor! Satan vad jag ser fram emot det! Högfjäll, vattenfall och roadtrip – hurra!

Posted on 2 Comments

En junikväll bland getterna

Tänk att juni är här nu, med sina ljusa kvällar och rosalila himlar. Och mygg. En en drös av dem dessutom. Men jag har varit ute och insupit sommarkvällen två gånger redan den här veckan. Det har varit så himla välbehövligt. Jag har jobbat (och jobbar) väldigt mycket just nu och har haft jättesvårt att prioritera min egentid ute. Jag vill inte vara en sådan som alltid säger “jag måste jobba”, även om jag fullkomligt älskar det jag jobbar med. För jag älskar också att vara ute i lugnet. Mitt ansikte blir liksom lite gladare när det inte har ett konstant skärmljus kastat över sig haha!

Så igår ikväll var jag ute vid vattnet längs Huddingeleden tillsammans med Kalle och Tuss, och en hel sock med små getter som studsade omkring. Vissa hade dock hittat perfekta sovplatser för natten.

Tuss hade varit inne i stan hela dagen och var riktigt nöjd över att få komma ut och titta på getter. Det är sjukt vad stark en 9 månaders valp kan vara. Det krävdes både kroppstyngd och vilja av mig när jag skulle hålla henne medan Kalle skulle fota getterna.

Vi gick längs vattnet och tog in allt det fina och kände hur hjärnan saktade ner. En bit bort (på säkert avstånd) från getterna satte vi oss på en brygga och pratade i flera timmar. De här två individerna är ett praktexempel på sociala medier gone right. Utan Instagram hade vi förmodligen aldrig träffats. Som med så himla många andra underbara människor jag lärt känna de senaste åren! Hemska tanke, kan inte tänka mig livet utan någon av dem nu.

Vi avrundade kvällen med den här vyn. Hur fint är det inte, att himlen bara blir finare och finare om kvällarna? När vi gick hemåt började dimman rulla in så sakteliga.

Slutsats: mycket bra prioriterat av mig!

Posted on Leave a comment

Vad har skogsbunden med något att göra?

Mitt varumärke heter ju mitt namn, Jacqueline Wester, rätt och slätt. Inte så spännande och inte säger det heller någonting om vad jag gör. Så jag försökte komma på en tagline, en underrubrik, som skulle förtydliga det. Åtminstone litegrann.

Skogsbunden virtuell assistent och digital kreatör.

Men varför “skogsbunden” då?

Att bara ha det jag gör i underrubriken kände så intetsägande tyckte jag. Det gav ingen ledtråd alls om mig som person, mer än vad jag jobbar med och det är ju bara en liten del. Det finns ju massor av virtuella assistenter och kreatörer där ute som gör samma saker som jag.

Det ordet, skogsbunden, berättar för den som hittar mig och mitt varumärke att jag förmodligen är en person som gillar skogen. Långt innan de lär känna mig på riktigt. Det bidrar till det där första intrycket som är så viktigt. Det blir något att relatera till.

För det är ju så också, att skogen och naturen spelar en så himla viktig roll i mitt liv. Att vara ute grundar mig när jag är uppe i varv, hjälper mig att tänka långa tankar och är en livsviktig kontrast till det snabba digitala liv jag också lever.

Utan skogen skulle jag inte vara den jag är och
göra det jag gör på det sättet jag gör det.

Jag behöver avbrotten i skogen för att bli bättre på mitt jobb. När projekt, strategier och idéer blir komplexa och snurrar allt snabbare i hjärnan måste jag stanna upp och gå ut. Starta om. Det är skönt att veta att det funkar så, jag vet hur jag ska göra för att landa igen. Efteråt blir det också mycket lättare att få fason på allt och ta det i mål.

För även om naturen i sig är ett oerhört komplext system och kretslopp, så är det inget som jag styr över. Det enda jag behöver göra är att vara där ute. Naturen sköter sig själv och tar dessutom hand om mig, även om den kanske inte vet om det.


Idag har vi pratat om det är med företagsnamn i Facebookgruppen Online Business Club. Om du är, eller funderar på att bli, onlineföretagare – kom och häng med oss där!