Det kan vara för att det börjar vara många veckor sedan jag såg skymten av fjällen, men det slog mig att jag inte berättat om sommarens besök med familjen i Hemavan! I juli tog vi och packade bilen full och styrde kosan mot västerbottensfjällen. Med oss hade vi också vår vän Joel från Stockholm. Jag satt fram och min man körde första biten, vår 4 åring Signe och Joel sov innan vi kommit till Granö. En gullig syn!
Varje gång jag kör mot fjällen och de första topparna börjar skymta spritter det till i bröstet. Uppspelt och lugn på samma gång. Av nån anledning känns det som att komma hem, trots att jag aldrig bott ens i närheten av fjällen (vilket förstås är relativt haha, men 4 timmar bort minst). Jag vet inte om det beror på att jag får ”rosa glasögon” på mig och min känsla påverkas av alla fina minnen och upplevelser jag har från besök till fjälls. Förmodligen. Men så får det väl vara tänker jag. Det är en fin känsla som jag inte vill förstöra genom att dissikera den i molekyler, istället låter jag den uppfylla mig.
Ingen solskenshistoria
Vi har hyrt ett parhus via AirBnB och när vi närmar oss Hemavan börjar vi leta efter adressen. Det finns ingen, haha! Men det finns en vägbeskrivning som vi följer upp längs slingriga vägar. Till slut ser vi huset som vi känner igen från AirBnB, men blir konfunderade en kort stund över hur vi ska ta oss dit. Det är nämligen lite av en byggarbetsplats och vägen var bitvis avstängd. Jag vet inte om det bara var en händelse att en av maskinförarna skulle åka en annan väg fram till huset, men vi kunde iallafall följa efter och komma fram. Huset låg längst upp i ett parhusområde som bevisligen var i en expantionsfas. Men utöver byggarbetarna var området lite av en spökstad. Inte en människa såg vi till. Det kändes underligt, jag hade trott att fler skulle vara ute och njuta av juli i Hemavan.
Samma kväll planerade vi var vi skulle vandra de kommande dagarna. Vädret såg tyvärr inte så värst lovande ut: mest moln och i värsta fall regn. Vilket i sin tur ofta för med sig att man inte har så bra sikt. Eftersom vårt hus låg så himla bra till med en stig bakom huset som knöt samman med både Kungsleden och Drottningleden bestämde vi oss för att gå så lång vi kände för längs Kungsleden dagen därpå.
Mot Viterskalsstugan
Mycket riktigt möttes vi inte av någon strålande sol morgonen efter, men vi var vid gott mod och hade inget särskilt mål förutom att komma ut och se oss omkring. Vi var beredda på att anpassa oss helt efter både väder och vår yngsta gruppmedlem. Redan ungefär 50 meter från huset välkomnades vi av den här utsikten:
Det är blött och myggigt innan vi kommer förbi trädgränsen. Väl uppe fläktar en fuktig vind och håller myggorna borta. Vi går genom skidbacken och förbi Hemavans gondol. Här möter vi några MTB-cyklister och ett par andra vandrare. Men på det stora hela är det väldigt lugnt på leden. Signe åker i sin bärryggsäck och underhåller med både historier och sånger. Det gör mig glad att hon gillar att vara ute på expeditioner tillsammans.
När vi gått ungefär 5-6km klättrar vi upp på en liten avsats för att fixa lunch. Molnen hänger lågt så vi ser inte så bra, men vi tippar på att det ska bli fin utsikt här, om molnen behagar lätta en minut eller två!
På menyn stod färsk pasta med pesto, soltorkade tomater och Västerbottensost ackompanjerat av en kåsa rött. Alltså så sinnessjukt gott det smakar ute! Rejält med mat, goda smaker och sälta. Kan hända att vinet blev lite väl kallt i den ruggiga julidagen, men ändå, guldkant!
Vi stämde av hur vi kände. Skulle vi gå en bit till och sen ta lite kaffe och gifflar? Jo men det ville alla. Så vi knatade på ett par kilometer till innan vi stannande för kafferast. Jag älskar sådana här turer, som är korta och lättsamma med många stopp. Mycket livsnjuteri!
Efter kaffet vände vi hemåt mot stugvärmen igen. Det blev en ganska rejäl dagstur för oss fyra plus fjällcorgi till slut, jag tror vi landade på runt 12km. Kvällen spenderades med soffmys, god middag och fina samtal vänner emellan.
Bortanför Hemavan
Dagen efter planerade vi att åka en bit bort från Hemavan ungefär 30 minuter mot Norge. Det regnade en del så jag tog faktiskt inte med mig kameran på den turen. Turen gick från Lill-Uman till Mjölkbäcken men vi gick inte hela leden. Vi var rätt så möra från strapatsen dagen innan så när en bäck som skulle innebära ett ganska djupt vad bestämde vi att slå läger, äta lunch och sen vända om. Det var en fin och lättvandrad stig som jag blev väldigt sugen på att springa framöver!
