Posted on 2 Comments

Den hemliga drömmen

wood landscape mountains nature

Letar på Discovery+ på SmartTVn och klickar mig fram till “Min Lista”. Kvällen har lagt sig och jag smyger ner till TVn för att vältra mig i, och leva lite genom, programmen om alla som lever vildmarksliv i Alaska. Off grid, mil ifrån närmsta stad med fyrhjuling som främsta färdmedel. Kontrasten till mitt liv.

Har du följt mig ett tag är det kommer det säkert inte som någon nyhet att jag intresseras av vildmark och enklare livsstil. För något år sedan hade jag en podd tillsammans med Kalle Flodin som föddes just ur det gemensamma intresset. Hela mitt väsen är i grund och botten rotat i lugnet utomhus. Det tror jag märks på i princip allt innehåll jag skapar.

Just Alaska har alltid varit en plats som jag varit nyfiken på. Det verkar oändligt vilt och vackert. Svårt och hårt men också ljuvligt.

I bakhuvudet närs en tanke, en fundering. En dröm tror jag bestämt. Att prova på det där enkla livet där meningen med dina dagar i princip handlar om att ordna det för dig så att du kan överleva. Bygga på huset, hugga ved, jaga, odla. Men för en sådan här grej måste man ju förbereda sig, cover your bases liksom. Låt mig gå igenom hur jag tänker mig det här gå till, ungefär i den ordning som funderingarna har dykt upp hos mig (tänker att det kan vara intressant att se vad man undrar över först). Det här blir med andra ord en inblick i min hjärna och hur den närmar sig en utmaning.

Vi kör!

snow capped mountain next to lake under blue sky
Photo by Errin Casano on Pexels.com

Den rosafluffiga drömbilden

Vaknar före alla andra, stoppar fötterna i tofflorna och smyger över det knarrande trägolvet mot kaminen. Dags att tända dagens första brasa. Sätter mig på knä framför kaminen och börjar dra näver av björkveden. Ute är det fortfarande mörkt och fjällens konturer skymtas bara vagt bortanför myren. Brasan sprakar hemtrevligt medan jag måttar upp kaffe i filtret. Idag behöver vi röja upp ute på gården och förbereda för vintern. Men först: frukost. Doften av kaffe sprider sig i huset och resten av familjen börjar vakna samtidigt som gryningen färgar himlen skär. När kaffet är inmundigat är det dags att snöra på sig kängorna och ge sig ut för att fylla frysen.

Någonstans mitt i det här drömmiga dyker tankarna om genomförande upp. För om man ska göra sånt här måste man ju försöka vara rationell också, inte bara en drömmare. Man vill ju inte sluta som de där stackrarna som blir räddade i Homestead Rescue direkt.

brown cottage under aurora borealis
Photo by Stefan Stefancik on Pexels.com

Off the grid eller inte?

I just Alaska är det vanligt att hus utanför städerna är “off the grid”, alltså att man inte är ansluten till elnätet. Om man ska ha el i sitt hus då krävs att man ordnar med det på annat sätt. Vanligast är solpaneler men vissa har också mindre vindturbiner. Någon gång har jag också sett vattenverk, men det verkar vara ovanligt. Energikällan kopplas till ett batterisystem som beroende på storlek kan lagra el i runt 3-5 dagar. Så även om du inte skulle få sol på panelerna kan du slå på lampan några dagar till.

Det liv som jag lever idag konsumerar konstant massor av el och det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att inte ha det. Även om det verkar fungera väldigt bra med solceller och batterier som backup, vore det nog väldigt läskigt att vakna på vintern i mörkret och flippa på lampknappen utan att den går igång.

Och så var det ju det här med toaletten…

Ja, till toaletten skall vi ju alla vandra, så att säga. Men vilka alternativ har man? Det säger sig självt men ju närmare civilisation du är, desto större chans att stugan är ansluten till VVS-system och har en vanlig vattentoalett. Kommer du längre ut så måste du antingen ha ett eget avloppsreningssystem, enskilt avlopp, eller en septiktank. Som jag förstår det är däremot en septiktank (sluten tank) inte en godkänd permanent avloppslösning (åtminstone i Sverige).

Om vi släpper tanken på att ha en vattentoalett kan vi istället börja titta på andra lösningar som mulltoa, förbränningstoa, komposttoa, torrtoa, urinseparerande toa och förstås: utedass. Det här inlägget ska inte bli “det stora skithusinlägget” så är du fundersam på hur alla olika alternativ fungerar råder jag dig att googla.

När jag funderar på vilken lösning man skulle kunna tänka sig att ha känns det här supersvårt. Så länge ett vanligt utedass är någorlunda välstädat så har jag inga problem att använda det. Men som permanent lösning? Ut i ur och skur och kyla? Jag vet inte, det känns som att det skulle kunna bli fruktansvärt haha! Det här känns som den bängligaste frågan att lösa faktiskt och just nu har jag inget svar. Men får jag välja vill jag att det ska kännas åtminstone okej fräscht och helst slippa gå utanför huset varje gång behov ska uträttas. Går det ens när man inte har vattentoalett?

a brown moose on green grass field
Photo by Erik Karits on Pexels.com

Var ska maten komma ifrån?

Jag kan inte jaga. Jag kan odla, typ. Jag vet vad en ett-två-tre-lag är, vilket jag inte är helt hundra på men jag trooor skulle vara använtbart.

Den här biten finns helt klart utvecklingspotential. I livet jag lever nu avskyr jag att laga mat och hålla på. Jag tycker för det mesta att det är hemskt tråkigt och att PLANERA mat är ännu värre. Eftersom jag lever ett bekvämt liv (och med en partner som gillar att fixa mat) så har jag inte varit så ågren i att utveckla den färdigheten. Sedan tänker jag mig ändå att jag inte skulle lägga min energi på kulinariska färdigheter i någon större utsträckning.

Däremot att se till att ens ha någon mat att laga nåt av – där behövs arbete och kunskap. Jag har länge varit smygnyfiken på jakt och att skaffa jaktlicens. Men jag tycker att det verkar lite läskigt. Bara tanken att sitta med en älg i sikte redo att trycka på avtryckaren… Undrar om jag skulle klara av det? Och när djuret är fällt och arbetet med att ta hand om det börjar… Men vet du, jag tänker att man kommer lära sig och vänja sig, precis som med allt annat. Mycket som man vill ta sig för med kan ju verka oöverstigligt när man står precis i början och bara ser slutresultatet. Det är många steg på vägen dit.

Pengar

Även om man skulle försöka leva lite i “sitt eget universum” så gör jag mig inga illusioner om att pengar skulle vara onödigt. Hur man än gör så utspelar sig ens existens i en värld med ett ekonomiskt system. Man kommer att behöva pengar, även om det skulle bli så att man i vardagen byter tjänster med grannar och så. Jag kommer att behöva verktyg, bil och drivmedel till exempel. Bara att ta jaktlicens kan kosta allt mellan 3 000 – 15 000 kr. Dessutom behöver man köpa fastighet att bo på. Så precis som vanligt måste man planera för sin likviditet.

Att helt försätta sig i en situation där man är maktlös, det vill säga med tomma fickor, vore dumt och rätt osmart. Även om man till vardags skulle försöka att inte behöva förhålla sig till pengar så är det bra att komma ihåg att resten av världen inte gör så. Pengar är både medel för makt och trygghet.

När jag blir gammal

På tal om pengar så vill jag fortsätta spara och kratta manegen för mig själv och mitt åldrande jag. Även om det här enkla men strävsamma livet skulle funka för mig NU, kan det ju faktiskt hända att mitt gamla jag behöver något annat. Som vanligt vill jag tänka strategiskt och långsiktigt, inte kortsiktigt och lättvindigt.

Att vara eller inte vara – på internet

Så var det ju det där med internet. Jag skulle vilja fortsätta jobba och skapa innehåll och internet är en avgörande del i att göra det. Även i ett sådant här liv vill jag jobba med hjärnan och få utmana mitt intellekt. Jag mår bra av det och tror att jag snabbt skulle börja känna mig trög om jag lade av. Det blir också en rolig kontrast i uppgifter när man lever ett sådant där liv. Jag tror att jag skulle tycka om det. Att det skulle kännas meninsfullt och mata både kreativitet och driv. Hårt fysiskt arbete och det mesta du gör fyller en funktion för din direkta överlevnad, och digitalt skapande, dokumentation och tänkande.

Kontentan är att jag vill ha tillgång till internet. Fiber kan nog bli svårt kanske, så frågan skulle vara hur det är ställt med mobilt internet.

Getmjölk ska ju vara gott…

Det här med att hålla sig med djur känner jag mig spontant tveksam till. Åtminstone i början. Även om det vore najs att tillgång till ägg så tycker jag hönor är lite… äckliga haha! Tror att jag hellre försöker hålla mig väl med någon granne som har höns. I ett av programmen jag bingeat på senaste som heter Edge of Alaska berättade de att getmjölk tydligen ska vara riktigt smarrigt. Å andra sidan är getter riktiga smådjälvar och verkar vara ytterst rymningsbenägna.

Dessutom blir man väldigt fast när man har djur. Att hålla sig med kreatur är både resurs- och tidskrävande och jag undrar hur det skulle gå att slakta djur som man håller sig med på gården. Om det känns svårt att jaga vilda djur som man inte har en relation till, hur skulle det då vara med djur man “bor med”? Allt är förstås en vanesak. Men det är nåt att ha i åtanke. I skrivande stund känner jag mig inte sugen på boskap.

Däremot kan inte låta bli om att drömma om att skrida fram över stigarna till häst igen. Det vore magiskt.

Hund skulle jag ha i alla fall.

Prylarna

Bara när vi har byggt på vårt garage här hemma har man insett att ska man bygga så behövs prylar – och ganska många av dem om det ska bli nåt! Det innebär ännu fler utgifter och ganska stora sådana. Utöver byggprylar tänker jag mig att man skulle behöva äga ett släp och en vedkap till exempel. Man kan såklart låna saker också vilket säkert går bra med mycket som man inte använder så ofta. Men saker som används ofta tycker jag är lika bra att investera i att ha själv. Något minimalistiskt liv skulle det inte bli, i alla fall inte i meningen att inte äga så mycket saker.

Do the math!

Det här borde nästan vara ett motto för de flesta. Att faktiskt sätta sig ner och räkna på det!

Jag skulle behöva räkna på maten. Hur mycket mat av olika sorter går det åt i veckan? Så att jag kan få fram en siffra för varje livsmedel och veta hur mycket jag behöver ha på lager. Samma sak med pengarna. Oavsett vilken nivå självförsörjande man skulle bli så behöver jag veta vad som kommer kosta pengar, vilken buffert jag behöver och så vidare. Jag behöver kunna ta informerade beslut och planera för att lyckas.

Förutom det skulle man också behöva fundera över hur länge man måste testa på det här för att verkligen få veta om man skulle gilla det eller inte. För kort tid och man kommer känna att det är en spännande semester som inte alls ger en verklig bild. Jag tänker att 6 månader är för kort. Kanske till och med ett år. Någonstans mellan 2-3 år är min gissning att man behöver testa.

Kanske skulle jag hata det

Man har ingen aning, kanske skulle jag avsky det här om jag verkligen provade. Men jag tror inte det. Kanske skulle jag landa i att vilja ha fler bekvämligheter än jag tänker just nu. Vilket är okej. Jag lockas ändå av känslan av meningsfullhet i ett sådant liv. Något som jag ofta tampas med och söker efter i livet jag lever idag. Det är lätt att drömma. Tänka att gräset är grönare. Att tänka “åh vad lycklig jag skulle bli om jag bara…” – det är jag ytterst medveten om. Men om man grundar sin dagdröm i något djupare. Något som inte handlar om att släta över eller fly från något utan om att utveckla och uppfylla så tror jag att man är på rätt spår.

Posted on Leave a comment

Med familjen i Hemavan

Det kan vara för att det börjar vara många veckor sedan jag såg skymten av fjällen, men det slog mig att jag inte berättat om sommarens besök med familjen i Hemavan! I juli tog vi och packade bilen full och styrde kosan mot västerbottensfjällen. Med oss hade vi också vår vän Joel från Stockholm. Jag satt fram och min man körde första biten, vår 4 åring Signe och Joel sov innan vi kommit till Granö. En gullig syn!

Varje gång jag kör mot fjällen och de första topparna börjar skymta spritter det till i bröstet. Uppspelt och lugn på samma gång. Av nån anledning känns det som att komma hem, trots att jag aldrig bott ens i närheten av fjällen (vilket förstås är relativt haha, men 4 timmar bort minst). Jag vet inte om det beror på att jag får “rosa glasögon” på mig och min känsla påverkas av alla fina minnen och upplevelser jag har från besök till fjälls. Förmodligen. Men så får det väl vara tänker jag. Det är en fin känsla som jag inte vill förstöra genom att dissikera den i molekyler, istället låter jag den uppfylla mig.

Ingen solskenshistoria

Vi har hyrt ett parhus via AirBnB och när vi närmar oss Hemavan börjar vi leta efter adressen. Det finns ingen, haha! Men det finns en vägbeskrivning som vi följer upp längs slingriga vägar. Till slut ser vi huset som vi känner igen från AirBnB, men blir konfunderade en kort stund över hur vi ska ta oss dit. Det är nämligen lite av en byggarbetsplats och vägen var bitvis avstängd. Jag vet inte om det bara var en händelse att en av maskinförarna skulle åka en annan väg fram till huset, men vi kunde iallafall följa efter och komma fram. Huset låg längst upp i ett parhusområde som bevisligen var i en expantionsfas. Men utöver byggarbetarna var området lite av en spökstad. Inte en människa såg vi till. Det kändes underligt, jag hade trott att fler skulle vara ute och njuta av juli i Hemavan.

Samma kväll planerade vi var vi skulle vandra de kommande dagarna. Vädret såg tyvärr inte så värst lovande ut: mest moln och i värsta fall regn. Vilket i sin tur ofta för med sig att man inte har så bra sikt. Eftersom vårt hus låg så himla bra till med en stig bakom huset som knöt samman med både Kungsleden och Drottningleden bestämde vi oss för att gå så lång vi kände för längs Kungsleden dagen därpå.

Mot Viterskalsstugan

Mycket riktigt möttes vi inte av någon strålande sol morgonen efter, men vi var vid gott mod och hade inget särskilt mål förutom att komma ut och se oss omkring. Vi var beredda på att anpassa oss helt efter både väder och vår yngsta gruppmedlem. Redan ungefär 50 meter från huset välkomnades vi av den här utsikten:

Det är blött och myggigt innan vi kommer förbi trädgränsen. Väl uppe fläktar en fuktig vind och håller myggorna borta. Vi går genom skidbacken och förbi Hemavans gondol. Här möter vi några MTB-cyklister och ett par andra vandrare. Men på det stora hela är det väldigt lugnt på leden. Signe åker i sin bärryggsäck och underhåller med både historier och sånger. Det gör mig glad att hon gillar att vara ute på expeditioner tillsammans.

När vi gått ungefär 5-6km klättrar vi upp på en liten avsats för att fixa lunch. Molnen hänger lågt så vi ser inte så bra, men vi tippar på att det ska bli fin utsikt här, om molnen behagar lätta en minut eller två!

Hemavan med familjen

På menyn stod färsk pasta med pesto, soltorkade tomater och Västerbottensost ackompanjerat av en kåsa rött. Alltså så sinnessjukt gott det smakar ute! Rejält med mat, goda smaker och sälta. Kan hända att vinet blev lite väl kallt i den ruggiga julidagen, men ändå, guldkant!

Vi stämde av hur vi kände. Skulle vi gå en bit till och sen ta lite kaffe och gifflar? Jo men det ville alla. Så vi knatade på ett par kilometer till innan vi stannande för kafferast. Jag älskar sådana här turer, som är korta och lättsamma med många stopp. Mycket livsnjuteri!

Corgi i fjällen

Efter kaffet vände vi hemåt mot stugvärmen igen. Det blev en ganska rejäl dagstur för oss fyra plus fjällcorgi till slut, jag tror vi landade på runt 12km. Kvällen spenderades med soffmys, god middag och fina samtal vänner emellan.

Bortanför Hemavan

Dagen efter planerade vi att åka en bit bort från Hemavan ungefär 30 minuter mot Norge. Det regnade en del så jag tog faktiskt inte med mig kameran på den turen. Turen gick från Lill-Uman till Mjölkbäcken men vi gick inte hela leden. Vi var rätt så möra från strapatsen dagen innan så när en bäck som skulle innebära ett ganska djupt vad bestämde vi att slå läger, äta lunch och sen vända om. Det var en fin och lättvandrad stig som jag blev väldigt sugen på att springa framöver!

Posted on 2 Comments

En utflykt till Dalarö

I början av september tog vi en utflykt till Dalarö, när luften fortfarande var varm och sommaren hängde sig kvar. Det var varmt och sanslöst blåsigt. Som det ju är vid havet för det mesta. Hela min familj hade varit nere hela helgen och hälsat på men innan de for hem till Dalarna igen ville vi se oss om lite.

Först kikade vi runt på lite båtar och fina hus som ligger här. Dalarö är väldigt gemytligt och efter lite strosande landade vi här på lite lunch. Du vet när fikat och maten är så där magiskt god? Som bara ett riktigt bageri kan smaka. Prick så var det. Bullarna var hur goda som helst!

Det blir förstås mycket gos och bus för Signe när hennes mormor, morfar och mostrar hälsar på. Hon klagar inte precis på uppmärksamheten haha. Men efter lunchen gick vi omkring lite mer och tittade på utsikten över havet.

Fler än en segelbåt hade det kämpigt på havet den här dagen, jag som inte kan nånting om segling blev lite orolig att de skulle slå över hela bunten. Det såg riktigt osäkert ut i ett otränat öga haha! Men alla höll sig på rätt köl.

Jag har insett på äldre dagar att jag inte blir lugn av havet, som jag vet att många blir. Kanske om det ligger helt stilla, vilket typ aldrig händer på grund av just att det är hav. Jag vet inte riktigt vad det är men jag blir orolig av djupet, storheten, drunkningsrisken. Det oändliga. Öppenheten, att det inte är kuperat.

Nog kan det vara fint. Men mitt hjärta tillhör bergen och skogen.

Vi har varit lite dåliga på att fota oss och Signe på senare tid. Det känns alltid så ironiskt när fotografen inte fotar sin egen familj. Skomakarns barn och så vidare liksom. Men nu fick min pappa hjälpa till och knäppa av en bild på oss alla tre.

Posted on 2 Comments

Mina första 8 veckor som mamma

Nu är Signe redan 8 veckor gammal och jag har varit en mamma lika länge. I vanliga fall är 8 veckor lång tid, jag upplevde det så innan Signe i alla fall. För nu rusar tiden.

Under de här 8 veckorna har jag försökt att dokumentera oss så mycket jag kunnat. Lite eftersom att jag vet att de växer så snabbt och blinkar man så kan man missa det, nästan haha! Det blev en hel del klipp såklart, många som är nästan prick likadana, men jag har inte kunnat sluta filma henne för att hon fascinerar mig så. Om du följer mig på Instagram har du säkert hört att hon börjat jollra, i mina öron prata, jättemycket. Det är så gulligt att det är omöjligt att värja sig.

Den här veckan bestämde vi oss för att försöka få till julpyntet här hemma. Eftersom allting tar så lång tid för oss så tog vi hela veckan till det och idag har jag ägnat dagen åt att äta sen adventsfrukost (vanlig frukost fast med adventsljusstake haha) och sedan åt att sätta ihop en liten film.

Filmen är ett hopkok av mer eller mindre allting som jag filmat sedan hon föddes. En liten inblick i hur vi har det om dagarna och förstås, julpyntandet! Och ja, vi har en plastgran (arvegods), men det är det slut med när vi flyttat till ett hus. Jag är uppvuxen med riktig gran så för mig känns det inte riktigt som jul när det inte luktar gran inne. Men för nu: nå duge!

Hoppas att du har haft en mysig första advent, kram från mig och Signe! ❤︎

Posted on 4 Comments

Tankar om tid (mina och Bodils)

Nyligen läste jag Bodil Jönssons lilla (bokstavligen alltså, inte till innehåll) bok Tio tankar om tid. Jag tycker att det är roligt att filosofera om saker som tid, saker som är så otroligt relativa och personliga hur man upplever dem. Det kan komma många insikter utifrån det, måhända enkla, men ändå tillfredsställande. Continue reading Tankar om tid (mina och Bodils)

Posted on Leave a comment

Små, små glädjeämnen

Jag tror inte att jag behöver påpeka det faktum att det är så otäckt varmt ute. Vi känner det allihopa och ser nyheterna varje dag om alla omöjliga bränder som precis nu tar över och förintar vår vackra skog. Det är inte bra, det som sker nu. Vi ska inte ha sådant här väder här. Det är inte bara att det är jobbigt, det är farligt också.  Continue reading Små, små glädjeämnen

Posted on Leave a comment

Gravidvecka 29-30: Bönans första tvätt

Då har vi gått in i den tredje trimestern, Bönan och jag. Även fast det är långt kvar så känns det som att den riktiga nedräkningen har börjat när man kommer in i de 30:e veckorna. Visst, det kan ju såklart bli så att Bönan inte kommer förrän vecka 42 (snälla låt mig slippa det!), men om beräkningen stämmer så blir det inte så.

Continue reading Gravidvecka 29-30: Bönans första tvätt