Gravidvecka 31-32: Krämpornas tid börjar

Jag har funderat mycket och slipat på det här inlägget. Hur ska jag göra för att det inte ska genomsyras av negativitet och gnällighet? För det är mycket sådana saker som präglar min graviditet just nu. 

Det är otroligt att Bönan börjar ta så mycket plats nu att vi känner rumpan på utsidan av magen. Och ja, hen ligger oftast med den och alltså sina ben upp mot mitt högra revben. Så det är inte underligt att det gör ont där. Jag gissar att det revbenet fått sig sin beskärda del av stryk av hens kickar. Även neråt känns det ibland av att något sprattlar till. Det är knasigt att Bönan redan ligger med huvudet neråt, jag tänker att hen borde bli yr i huvudet av att ligga upp och ner så länge. Det är ju ganska långt kvar innan det är dags att komma ut.

Vi har fått inse att den garderob vi har just nu, som jag och Calle redan delar på, inte kommer att kunna ha även Bönans saker. Så vi har fått vika oss och ta tag i att inreda hallen med en garderob. Men det visar jag senare när det börjar bli lite ordning på det!

Krämporna kommer

Ja, nu gick det inte längre. Min kropp har kämpat tappert och gör det väl fortfarande. Men nu börjar det faktiskt göra ont. Ländryggen och höfterna ömmar när jag går vilket resulterar i att jag går ännu långsammare än vanligt, vilket jag knappt trodde skulle vara möjligt haha! När jag måste gå upp på natten och kissa är jag så stel att jag knappt tar mig framåt alls och måste luta mig mot väggen för att komma upp.

Det är verkligen en underbar möjlighet att sitta hemma och jobba nu. Jag måste gå och sätta mig i soffan i en halvliggande position mellan varven för att det gör för ont att sitta i en kontorsstol en hel dag. Då halvligger jag i soffan och balanserar laptopen på magen medan jag jobbar, riktigt praktiskt med ett inbyggt laptopbord!

Förra veckan var jag in till stan en dag, det kändes som den längsta utflykt jag någonsin gjort! Och den varmaste. Om jag säger såhär: många bilder ser ut som den nedan när jag kämpar för att fota mig själv nu för tiden. Med svetten lackandes i pannan haha! Riktigt glamoröst!

Tanken på förlossningen

Bara för någon dag sedan tittade jag på en informationsvideo där en barnmorska var i ett förlossningsrum och berättade, helt sakligt, om hur det går till där och vad för smärtlindring man kan få. Det var en bra video, väldigt informativ. Men jag kunde inte ta in det alls utan kände för varje minut videon rullade hur paniken kom. Jag fick verkligen total panik, började störtgråta, hulkade att jag inte vill göra det och fick ännu mer panik av min stora gravida mage.

Innan jag blev gravid var det exakt så jag kände. Men nu under hela tiden har jag inte känt så starkt för det, vilket jag har tyckt varit väldigt stärkande. Det har mer känts som att “ja men jag måste bara göra det” och så är det med det. Det har glatt mig för att jag har kunnat känna att jag kommer att klara av det och att det kommer att gå bra. Därför var det ett stort steg tillbaka att jag reagerade så himla starkt på videon. Som inte ens visade någon som plågades i förlossningssmärtor!

Calle tröstade mig såklart så gott han kunde. Det gör han alltid. Och viskar stärkande och stöttande saker till mig medan jag är ledsen. Ibland säger han ingenting utan bara är där. Det är en fin balansgång som han är otrolig att vandra. Han vet när det är bäst att bara vara tyst och stöttande och när det är läge att säga något.

Dagen efter kändes det bättre igen och jag var inte alls lika upprörd. Jag vet inte om reaktionen kom för att jag var så trött den kvällen som jag tittade på videon. Det kanske inte hjälper att man är utpumpad, har molande smärtor, ont i huvudet och illamående när man ska försöka ta in hur man ska hantera en förlossning. Förmodligen inte riktigt bra sinnelag att vara i.