Jag är utmattad – och nu då?

Redan när jag sätter mig i bilen efter att ha lämnat barnet på förskolan växer elefanten som sitter på mitt bröst. Ögonen grumlas. Känner väl igen känslorna. “Du kommer att få en ångestattack nu” tänker jag till mig själv, medan jag styr ut från parkeringen. Det är oktober 2021 och de färgglada löven som alltid gör mig på humör, lyckas inte idag.

Försöker andas djupt och lugnt för att behålla fattningen men det går dåligt. Halvvägs hem måste jag svänga in på en parkeringsficka för att släppa ut gråt.

Väl hemma viker sig knäna på hallmattan, paniken och ångesten måste komma ut. Jag kan inte hålla den i schack längre. På alla fyra står jag och vrålar närmast djuriska läten samtidigt som tårarna väller ner för mina kinder. Kurbits kommer såklart fram och undrar vad som står på. Sätter sig intill och försöker trösta. Han måste ju ha frågat sig varför matte beter sig så underligt.

När jag återfår kontrollen över min kropp någorlunda kastar jag en blick på klockan som visar 07:34. Om 26 minuter ska du sitta redo för att hålla en av dina första föreläsningar, men här står jag, som en ko som tappat allt förstånd. Skickar ett meddelande till min kompis Sara, som är den som gett mig möjligheten att föreläsa för hennes klass. Paniken trycker på igen medan jag skriver. Vill ju inte göra henne besviken, vill göra bra ifrån mig, är ju så himla glad för chansen. Men inser ändå att hon behöver veta att jag står här på hallgolvet. Ifall det skiter sig.

Är jag deprimerad igen?

Efter den här händelsen kör jag på som vanligt. Jag har varit deprimerad och haft kraftfull ångest förr i min ungdom så konceptet är inte främmande för mig. Tänker att det var en engångsgrej, för jag är ju inte deprimerad nu, men för säkerhets skull börjar jag göra som jag blev rådd till när jag var det. Alltså spendera mer tid ute, röra på mig, inte segna ner och ligga på soffan hela dagen och så vidare. Göra lite, men alltid fortsätta göra. Allt för att inte sjunka ner i depression. Har ju inte tid för sånt, det är så satans trist! Vill ju göra massor av kul saker!

Ångestelefanten växer

Under resten av 2021 och 2022 fortsätter ångestelefanten att bosätta sig i mitt bröst. Det känns ofta som att jag ska sprängas och inget jag gör lättar den vikt som tynger mig. Den här perioden driver jag fortfarande eget som konsult och såhär i efterhand inser jag att en del av förklaringen till att allt med det började kännas så svårt, var att jag var påväg utför. Men det insåg jag inte då utan tänkte att det bara handlade om att “hitta rätt” och “rycka upp sig och bita ihop”, och liknande skrönor.

Med näbbar och klor slet jag vidare, både i jobbet och privat. Det ska sägas att jag inte anser mig själv leva eller levde ett svårt liv. Vi har ett fint hus på en vacker plats, har jobb, ett glatt barn och allt det där. Så varför i helvete känns det som att jag håller på att gå i tusen bitar?

Vem är jag ens?

Jag tänker att jag nog är less på att driva eget, suktar efter en förändring (såklart, vem fan hade inte gjort det i det tillstånd jag befann mig?!). Så jag började höra mig för om att ta anställning och får så småningom tipset att höra av mig till byrån Midnattsbris. Det känns som en sådan obeskrivlig fullträff! Jag får fortsätta jobba hemifrån och åka och hälsa på i Östersund, där kontoret ligger, lite då och då. Hunden får följa med, barn och man också om det krävs! Jag får ett nytt jobbsammanhang med flera kollegor och förstås: en lön varje månad. Det kändes galet gött. Nu löser sig väl allt?

I början gick allt hur smooooooth som helst och allt var kul. Som med allt jag tycker om att göra lade jag ner min själ och lite till i både nya jobbet och relationerna med kollegor och kunder. Det var någon gång under våren 2022 som jag började bli skrämmande trött. Alltså helt obegripligt trött. Varje dag somnade jag på soffan direkt efter jobbet och kände mig apatisk. Ibland låg jag där på soffan, öppnade mina ögon och konstaterade “att jag ÄR vaken, men jag är vaken, men det GÅR inte att röra på kroppen”. I samma veva börjar minnet svika, eller, det hade nog börjat svika tidigare än så. Men det minns jag inte. Irritation och ledsenhet ligger och skvalpar precis under ytan ständigt.

Tvivlen hopar sig

Är det sådan här jag är nu? frågar jag mig själv sorgset. Känner inte igen det här beteendet. Jag brukar vara uppåt, intresserad, ha koll på läget, nyfiken. Undrar för mig själv om det är det såhär det blir med ålder? (obs jag var 33 år då).

Varför överreagerar jag så kopiöst på… well, LIVET?

Det kommer ju bli jävligt knivigt att leva om det är såhär man reagerar på och hanterar att leva. Varför kan jag inte bara chilla? Lita på mina förmågor? Varför ger osäkra utfall, risker, ett sådant enormt stresspåslag?

Vid det här laget har jag börjat få ont i kroppen på alla möjliga ställen. Det första som ger upp och som påverkar mig mest är knäna. Det gör att jag måste sluta springa och går lääääänge hos fysioterapeut utan vidare förbättring. På lööpande band fortsätter kroppen att gå emot mig (känns det som): jag får attacker av ryggsmärta som gör så ont att jag skriker rakt ut. En gång är jag i skogen med hunden och ryggen bara ger upp. Jag är alltså på en lugn, vardaglig promenad i skogen och ryggen känns som att den har tusen knivar i sig. Står bara där och väser av smärta. Försöker gå framåt men varje steg smärtar. Släpar mig tillbaka in i huset. Ländrygg, höft och skulderblad ger också upp.

Sorgen över en kropp som inte klarar av att bära sig själv tynger mig enormt. Känner mig som en 100-åring med en kropp som lägger ner, kopiös trötthet och ett minne som sviker. Så småningom inser jag att jag kan ha hela samtal med folk som jag inte minns efteråt. Jag börjar också tala otydligt. Irriterar mig gränslöst på min man som aldrig hör vad jag säger! Men hur ska han göra det, när jag inte formulerar vettiga meningar och mumlar fram orden?

Första diagnosen: Primär Biliär Colangit (PBC)

Du vet de där små rycken man kan få under ögat eller i ögonbrynet? De har jag varje dag vid den här tiden. Jag söker till vårdcentralen för att jag tänker att jag väl kanske är deprimerad ändå. Något fel är det ju, det har jag insett nu. När de tog prover insåg man att jag hade avvikande leverprover och till slut sätter man diagnosen primär biliär colangit. En autoimmun leversjukdom som är ganska ovanligt att få, speciellt när man är så ung som 33 år.

Det känns förstås helt absurt. Men prognosen är väldigt god får man ändå säga och med lite tur (goda levnadsvanor och livslång medicinering) kan det hända att jag aldrig behöver transplantera levern. Det vore ju nice att slippa.

Kommer jag att bli som vanligt nu?

Det ska erkännas att jag nu hoppades på att jag skulle bli som vanligt. Den version av mig själv som jag känner igen och tycker om. Hon är så kapabel!

Tröttheten lättar och jag sover inte varje dag efter jobbet. Bara ibland. Och ibörjan av 2023 känner jag pepp på livet och kör full gas mot allt jag vill göra. Tar mig för med nya hobbys, lär mig nya skills och skapar planer. Som jag minns det går det i ett och jag tutar och kör i rena energisprintar. Det byggs, tränas, skapas, testas och fixas.

Men så kommer bakslagen. Smygande först, så att jag knappt tänker på dem, men sen mer och mer.

Andra diagnosen: Utmattning 6,7 av 7

När jag skriver det här inlägget är det januari 2024 och jag har varit sjukskriven halvtid ett tag. Jag kommer nog inte att publicera det riktigt än, utan behöver processa det hela mer först. Anyway:

Inser i efterhand att jag slutade gå mina dagliga morgonpromenader med Kurbits. Sedan började jag offra träning i allmänhet för att göra annat. Och för att det är smått motivationsdödande när kroppen gör ont och känns som att den motverkar allt jag tog mig för med.

Den extrema tröttheten slår tillbaka med full kraft och jag kan inte köra bil in till stan (3 mil) utan att få yrsel och måsta stanna på parkeringsfickor och vila. Bara jag närmar mig entrén till matbutiken börjar allt snurra och en vanlig lugn promenad med hundarna ger mig tunnelseende så jag måste stanna.

När jag skriver ner allting så låter allt så extremt och jag börjar tänka saker som “huuuur kunde du inte dra i handbromsen tidigare?!”. Men jag tänkte att det var tillfälligt, lite som när mitt barn var bebis och man var helt väck i skallen av sömnbrist och annat. Det gick ju över med tiden.

Men till sist söker jag hjälp igen och efter ett samtal med psykolog på vårdcentralen blir jag direkt remitterad till utredning av eventuell utmattning på Stressrehab på sjukhuset här i Umeå. Där och då förstår jag inte riktigt vad utmattning innebär. Har ju hört om det och haft andra i min närhet som drabbats. Men tänkte ändå att bara vi får veta om det är utmattning så kommer det här lösa sig ganska snabbt. Lite som att få en alvedon så försvinner huvudvärken.

Inför mina första besök på stressrehab får jag fylla i flera formulär med frågor om livet, jobbet och mående. Enkäterna är väldigt ingående och omfattande, vilket känns bra. När jag sedan kommer till psykologen på sjukhuset pratar vi i 2 timmar och jag får veta mina resultat från enkäterna och lite om vad de innebär.

“På en skala är 7 är max ligger din utmattning på 6,7” säger hon.

Vägen framåt

Efter besök hos psykologen och läkare får jag veta att jag ska få börja i sjukhusets stressrehab-program. Det känns riktigt bra tycker jag och kommer att vara utvecklande. Men efter månader av deltidssjukskrivning kan jag inte låta bli att fråga min läkare:

“Alltså… när kommer jag vara frisk igen?”

Hon är tyst en stund och säger sedan att det förstås är väldigt olika för varje individ, men som riktmärke ska man räkna med ett år innan man är tillbaka.

Ett helt år…

Det är både nedslående och väldigt skönt att höra.

Nedslående eftersom mina initiala förväntningar var så orimliga, där jag tänkte att bara vi vet vad det är som är fel så kommer det bli bra typ direkt.

Skönt för att det sikftar mitt perspektiv och gör det lättare för mig att acceptera min situation.

Jag är helt övertygad om att det kommer bli bra igen, även om min hjärna kanske aldrig riktigt blir som den varit efter det här. Men jag kommer att orka saker igen, kommer vilja göra saker. Det måste bara få ta den tid det tar.