Gravidvecka 23-24: Full fart och kan vi prata om osäkerhet
Nu mer är det verkligen full fart inne i magen. Jag känner tydligare och tydligare när Bönan är vaken och lever om. Undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid det? För än har det inte hänt. Varje gång hen börjar svänga runt där inne tappar jag fattningen lite och fryser till i mina handlingar. Jag tycker faktiskt att det känns lite äckligt när hen rör sig på insidan. Det är precis så sjukt som jag tänkte mig att det skulle vara. Jag har alltid varit tveksam inför att bli gravid och tycker att det inte är nå kul alls. Ofta har jag drömt mardrömmar genom åren om hur jag har en enorm unge i magen som sprattlar så att man kan se konturer av fingrar genom huden på min mage. Huvvaligen!
Annars är det ganska lugnt på symptom-fronten. När jag var uppe och flängde omkring i Danmark en hel dag tidigare i veckan hade jag ont i högra benet efteråt. Från höften och ner till foten var det som en molande smärta. Men om det beror på graviditeten eller inte kan jag inte veta, jag brukar få ont sådär ibland. Det är som att hela jag är lite sne i kroppen, haha!
Till de här veckorna gjorde jag en liten film istället för att bara ta bilder på hur magen och kroppen ser ut just nu. Dessutom bestämde jag mig för att våga prata in i kameran! Det har aldrig hänt innan! Det blev inte så planerat, men jag struntar i det och lägger ut det ändå. Bara för att rycka av plåstret och få det gjort. Så håll till godo, videon ligger längst ner i inlägget.
Låt oss prata om osäkerhet
Det slår mig ganska ofta, rädsla och osäkerhet inför allt som ska komma. Jag får panik vid tanken på att det kommer komma ett barn som vi ska ta hand om och uppfostra, göra saker med. Jag blir ledsen över hur självisk jag känner mig som vrider mig av tristess när jag tänker på saker som föräldrar gör med sina barn. Som att åka på barnaktiviteter och liknande. Hur kan man vara så hemsk som bara känner “nej fy tusan det där vill jag inte göra”. För vadå vill? Jag kommer ju ha ett barn som jag måste göra det för. Eller?
Jag får panik av all osäkerhet och ovisshet om hur livet ska bli och hur jag kommer att förhålla mig till det.
“Det är ingen fara, du kommer inte tycka det sedan när det är ditt eget barn”
Så säger folk till mig. Men. Hur kan de veta det? Går det att dra alla över en kam på det där sättet? Tänk om det blir så, att jag aldrig tycker att det är roligt att göra barnsaker och umgås med barn. Även fast jag vet att det är för mitt eget barns skull. Jag har alltid varit den som inte leker med barn. Speciellt inte om det finns andra barn i närheten. “Då får de väl leka med varandra och inte med mig som är vuxen” tänker jag.
Det är svårt att lita på att något ska förändras så monumentalt.
Jag blir ledsen
När allt det här snurrar i mitt huvud kan jag bli gränslöst ledsen. Känna mig som en hemsk person mot min egen lilla Böna. Jag har inga skuldkänslor alls gentemot andra och deras barn, jag räknar med att jag kommer ha samma inställning till dem som innan. Det är mot Bönan jag känner skuld. En själviskhet som är obegriplig. Det känns så otroligt förbjudet att tänka på sig själv i den här utsträckningen när det är en Böna inblandad. Men jag tänker ändå så. Vad ska hända med mina drömmar? Allt som jag vill göra. Allt som jag inte vill göra.
Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att älska mitt barn. Det vet jag att jag kommer att göra. Det jag är rädd för är vad som kommer hända med mig när hen har kommit. På vilket sätt kommer jag att förändras. För det antar jag att jag kommer att göra. Om allt vill sig riktigt väl så blir det till det bättre förstås.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.
Så otroligt modigt att skriva så ärligt när hela samhället förväntar sig att:
1. alla kvinnor längtar att bli mamma. Vill man inte det är man ” en såndär kvinna”.
2. bli förälder är livets mening för alla
3. som nybliven/kommande mamma ska man skutta runt på rosa moln utan en enda bekymmer i världen.
Jag kan känna igen mig allt i det du skriver och tvekar inte en enda sekund att jag kommer brottas med exakt samma tankar om jag väljer att bli förälder. Du är inte ensam om dina tankar, många väljer att inte prata om de och/eller tvingas köpa samhällsnormen med hull och hår – fast de inte vill.
Tack snälla du <3 Det är verkligen precis de där tankarna som kommer i mina svaga stunder. När jag känner att jag tvivlar på typ hela min existens. Men som några andra kloka kvinnor skrivit här, att jag kommer ju att ta med ungen på sådant jag gillar. I alla fall i början, sen får man bara hoppas på att den också gillar det.
Så stämningsfullt och känslosamt och ett magiskt ljus.
Alltså jag vet ju ingenting om barn. Men jag vet många föräldrar som inte gör typiska barnsaker, utan barnen får hänga med på vad de vuxna vill göra. Och det ser så jäkla mysigt ut! Så om jag någon gång ändrar mig ang familj, så kommer mina kids få måla ute i naturen, cykla runt på landsbyggden, få egna (billiga hehe) kameror att leka med när jag fotar, åka båt ut till skärgården, pyssla osv. Sånt där löser sig! Jag tror inte på att familjelivet är inrutat och precis som alla andras. Jag har tex aldrig vart på lekland. Någon enstaka gång var vi på badhus, men om jag ska vara ärlig så gillade jag det inte – förmodligen för att mamma och pappa inte var så förtjusta heller 😉
Haha då är vi två! ;D Jag tror att det är så det kommer att bli, men i mina svagare stunder typ när jag känner mig nere och sådär, så kickar det in ett norm-tänk hos mig. Så konstigt hur hjärnan funkar. Men EGENTLIGEN, så tänker jag att jag kommer ta med den på allt som jag vill göra och sen får man se när den blir äldre om den uttrycker att det suger haha!
Alla tycker inte allt med barn är skoj. Så är det bara. Kanske förändras något hos dig när du ser ditt barns glädje i att få ha dig med. Kanske inte. Det går alltid att hitta saker båda kan uppskatta så det är nog inget du behöver oroa dig för. Huvudsaken är att man ger sitt barn det hen behöver på något sätt. Och att umgås går tack och lov att göra på flera sätt. I vårt fall tycker vi båda om att åka på äventyr, gå i skogen, gå på Junibacken, Skansen, läsa böcker… Däremot att fantisera och leka.. naaaa.. Inget jag är så sugen på.
Och hur du förändras och påverkas av att bli mamma får tiden utvisa. Det kan ta tid att hitta sin nya roll och lära känna nya sidor hos sig själv och det kan vara omvälvande, men även i det landar man till slut ❤ Du väntar det största och finaste du kan få vara med om ❤
Du har rätt förstås, det är mest i mitt huvud tror jag som en väldigt stark norm har fäst sig som gör att jag inte kan hjälpa att tänka så. Men egentligen är jag inte alls osäker på mig själv eller vem jag är, jag gillar den jag är så jag tänker att barnet kommer att få följa med på det. Tills den kan uttrycka själv vad den gillar och inte haha 🙂 <3
Åh, känner så igen den rädslan! så kände jag också innan. En skräckblandad förtjusning. Jag var också livrädd innan för vad som skulle hända med mig, skulle jag bli en ‘mamma’ nu och vara som alla såna där hel-ylle mammor?! För mig var det absolut bästa med att få barn att inse, efter ett par månader, att jag var EXAKT samma person. Jag vill samma saker, har samma drömmar, samma mål. Jag har bara en person till att dela det med. Jag tror det är asviktigt att få göra det man vill och fortsätta vara sin egen person fast man har barn. Om det lugnar dig nåt så känner jag nästan att jag har MER möjligheter nu. eller kanske är det bara att jag känner mig ännu mer motiverad att göra saker nu. ❤ Och sen är det ju ditt barn, de formas efter en själv så mycket så det är helt annat mot för andras ungar. Du är mamma precis som du är – man ska inte försöka vara som någon annan mamma. Det tror jag är viktigast ❤ Det kommer bli hur bra som helst :* KRAM till dig!
Åh så himla fint! Tack så mycket kära du, jag blir faktiskt så lättad av att höra precis det där ❤ även fast min rationella del av hjärnan tänker att det borde vara så, så är det sååå fint att få höra det från andra som redan gått/går genom det 😘