På workation i Norrledinge

Förra veckan var en intensiv en. Jag började jobba mer normalt igen och tänkte “nu jäklar ska jag ta igen”. Det resulterade i möten nästan varje dag och långa dagar. När söndagen kom och jag hade gjort mitt sista åtagande för veckan kan jag ärligt säga att det gick en lättnadens suck igenom min kropp. Men jag kunde inte lägga mig och vila, för jag hade andra planer…

Istället satte jag mig i bilen tillsammans med Kurbits och satte av mot Västernorrland! Som jag hade sett fram emot det här. Några dagar av workation och bara ha mig själv att rå om en stund. Tid och utrymme för att pyssla med kreativitet och njuta av lantlivet en stund.

Väl framme möttes jag av den här och ett så fint ställe att man får nypa sig lite armen. Kalle och Tuss tog emot oss med öppna armar och kantarellmackor till frukost på måndagsmorgonen. Så lyxigt! Och säsongens första kantarellmackor, hur gott är inte det?

Kurbits och Tuss blev helt galna av glädje när de fick leka med varandra och springa fritt över gården som två galningar. Det finns en bäck och en damm där och Tuss studsade förstås över diket där bäcken rinner hur smidigt som helst. Kurbits… not so much… haha! Ganska snabbt blev det en extra stig ner längs kanten och upp igen på andra sidan för att han skulle kunna hänga med. Det är inte lätt med korta ben.

Måndag
På måndagen kände jag mig trögstartad och förra veckans slit tog ut sin rätt lite. Men det är ju det som är så fint med att ibland hänga med andra som jobbar lite med liknande saker. Man kan stöta och blöta funderingar, sådant man fastnar på, tankevurpor…

Eller bara ta en lång promenad genom byn med hundarna för att komma loss ur sina spår och förstås få se lite av bygden. Det är en otroligt fin plats det här. Lugn. Vänlig. Vi rekade lite med drönaren och såg att regn var på väg så vi packade ihop och gick hem. Fick titta på kycklingar hos en granne och köpte ägg.

Medan vi torkade och hundarna sov kröp jag upp i hängstolen intill brasan och funderade på hur jag ska utveckla mitt företag i höst. När jag verkade bli för bekymrad kom Kalle med glass och hjälpte till. Glass och ett bollplank ger bra resultat! Så nu har jag massor att jobba på. Ska förstås berätta mer om det längre fram, men i korta drag ska jag börja dela med mig ännu mer om att jobba som virtuell assistent. Så kul!

Tisdag
Det regnade hela kvällen dagen innan och jag såg i min väderapp att det skulle bli klart på morgonen. Det kan bara innebära en sak: ställa klockan på 03:30 för att fota och filma dimma både med drönare och från marken!

Strax efter kl 04 var vi på plats halvvägs upp på ett berg, det var vi och en tjäderhona som var uppe då. Upp med drönaren och ja… Vad ska man säga? Även om det känns helt galet när klockan ringer så är det så sjuuuukt värt det! Vilka bilder! Filmerna från drönaren kommer du att få se sen, för de ingår i ett projekt som kommer att se dagens ljus väldigt snart.

Det är så vackert när allting sover (utom tjädern då uppenbarligen) och älvorna dansar över sjö och äng. Solen som stiger sakta och lyser upp allt i varmt ljus. Blir nästan gråtfärdig bara av att tänka på det. Magiskt. MEN. Vid det här laget var vi pissblöta in på strumporna så det skvalpade när vi gick efter att ha gått över den daggstänkta ängen. Så värt det, men det blev kallt så vi packade ihop för den här sessionen.

Hundarna hade vaknat till och ville leva om på gräsmattan. Vi människor åt resten av kantarellerna och diskuterade hur vi skulle lägga upp dagen. Vi hade så mycket att göra, så mycket som vi ville göra, så viss planering krävdes definitivt. Tills jag tittade ut och såg ljuset på ett av gårdshusen på andra sidan bäcken. Det fanns inget annat att göra än att gå ut och fota lite till, innan solen steg för högt på himlen.

En annan sak som är härligt, men SJUKT ovant, är att man inte behöver rigga med stativ och sådant när man umgås med andra som fotar. Just här skulle jag fota Kalle när han fotar, du vet, klassiska “jag jobbar och har en kamera”-bilder. Sådant resulterar också i lite behind the scenes:

Så här har du ett tips! Om du vill ha lite mer förgrund till din bild med växterna inte behagar växa på “rätt” ställe: vifta med den framför kameran och fuska lite. Funkar utmärkt!

Det här blev en stört lång dag. Framåt natten, och vi fortfarande jobbade, var det två riktigt bomullsinlindade hjärnor som stretade på. Det var då tur att vi fått glass och rabarbersirap av några grannar på kvällskvisten och svingoda pannkakor gjorda på äggen vi köpt dagen innan.

Måste bara visa Kalles dörrknackare (heter det så?). Så fin! Titta på alla detaljer! Får så mycket Det sitter i väggarna-vibbar och vill veta allt. Kan det ha varit någon jaktstuga eller något? Man ser ju att det är två hundar och en person till häst med någon slags horn…. Tänker hubertusjakt av någon anledning.

Men vad var då den stora anledningen till att jag och Kurbits hälsade på hos Kalle och Tuss? Ja, förutom då att vi ville och behövde få oss lite lantliv till mans.

Det här!
Alltså, det fram går kanske inte jättetydligt av just den här bilden vad i hela friden det är vi håller på med. Men du ser att set står två micar på bordet? Just precis. Vi håller på att jobba med en podd tillsammans!

På den här bilden håller vi på att försöka fota någon sorts flatlay samtidigt som bordet håller på att vingla åt skogen och Kalle sitter fast med tröjan i lampan. Därav skrattar jag så att det ser ut som att jag ska kissa på mig, haha.

Det ska bli så satans roligt att få lansera den, som vi har kämpat med den!

Den kommer att heta Nyfiken på mindre och vi kommer att prata om att vilja leva enklare, kreativitet och livsdesign – med ena foten i det digitala och den andra i skogen. Ämnen som vi tror att både vi och de som följer oss är intresserade av att lyssna på lite reflektioner och tankar kring. Längre fram kommer vi också att ta in gäster – så spännande! Jag studsar på stolen av iver!

För att inte missa när det är dags för första avsnittet (och det är snart!) så häng med på min maillista! Så missar du inga tips från mig och förstås när podden har fått se dagens ljus.

Sedan var det dags att fara hem och även om jag haft det superbra, så var det skönt att komma hem till Calle och Signe och få krama om dem igen.