Gravidvecka 27-28: Tack kroppen…

…för att du hittills tagit allt som händer med dig så himla bra. Ännu har du knappt klagat alls trots att jag blir tyngre och har konstiga hormoner som rusar omkring. Dessutom måste jag dela dig med någon annan.

Fram tills nu, när jag precis påbörjat den sista tredjedelen av graviditeten, har jag kunnat leva precis som vanligt. Det är kanske inte något konstigt säger vissa, men jag vågade inte ta något för givet när jag blev gravid. All tid jag skulle få där jag var fortsatt mobil och ganska som vanligt var en seger.

Nu börjar jag märka av det hela betydligt mer. Och snabbt går det! Jag tycker att det är en väldigt obehaglig känsla att tappa kontrollen över den kropp som jag levt med och lärt känna i nästan 30 år. Att magen helt plötsligt växer okontrollerat och jag sprattlar som en skalbagge på rygg när jag försöker vända mig om i sängen eller soffan. Tröttheten som vissa dagar kan lamslå mig och yrseln som kommer så starkt att jag hinner tänka “nu välter jag!”. Jag har också så himla ont under höger revben. Inte vet jag om Bönan bestämt sig för att det är ett utmärkt ställe att sparka på regelbundet eller något. Magen blir ganska ofta hård och sammandragen och jag får ont i ligamenten ibland när jag motionerar. Stödstrumporna är mina bästa vänner, som jag älskar dem! Så oerhört fult och så oerhört skönt!

Vad händer med Bönan?

Enligt 1177 har den en gång så lilla Bönan lagt på sig massor av bebisfett så att hen nu väger omkring 1,2 kg och är ungefär 40 cm lång. Det är så galet att tänka på. Jag glömmer liksom bort att det finns något där inne som sedan ska komma ut(!!) och vara en person. Även fast jag känner rörelserna och sparkarna jättetydligt så är det hela för abstrakt för att begripa. Det står också att Bönan kan drömma och få hicka nu, det är inget som jag märkt av vad jag vet. Det där med drömmandet är ju inte så lätt att veta dock haha.

Vad jag har förstått kommer Bönan att växa som en tok de närmsta veckorna. Vi får väl se hur mobil jag är nästa gång! Då är jag i vecka 30, då känns det på något sätt som att nedräkningen verkligen börjat…