Vildmarksvägen

Förra helgen hade vi planerat in en av de få utflykter som vi kommer att kunna ta oss an den här sommaren. Jag har ju pratat lite om att det hänt både det ena och det tredje tidigare, men kortversionen är att min man blivit opererad och måste infinna sig på sjukhuset flera gånger i veckan för att hålla koll på läget nu en tid. Men vi ville försöka se vad vi KAN ta oss an och uppleva i sommar och en av dem fick bli Vildmarksvägen.

Jag har längtat efter att se högfjäll och vidsträckta vidder igen ända sedan vårt besök i Idre och nu var det äntligen dags igen!

Vi packade in hela familjen i bilen på torsdagen och började resan uppåt. Allt gick jättebra, Signe tycker att det är helt okej att åka bil och sover för det mesta. Samma med Kurbits, han ser alltid nyvaken ut när man öppnar bakluckan för att ta rastningspaus. Den första biten upp till Strömsund var ändå lång kändes det som, men vi tog gott om tid på oss och hade ju ingen tid att passa så det var behagligt. Jag älskar när man svänger av E4 och börjar resan inåt landet. Inlandet är fan det bästa med Sverige, jag älskar det!

På fredagsmorgonen lämnade vi Strömsund och påbörjade resan längs Vildmarksvägen! Det var pirrigt tycker jag, vad skulle jag kunna förvänta mig att se? För det var ju också så här, att den här resan visste vi från början att den kommer att vara helt centrerad kring bilen. Eftersom Calle inte riktigt kan bära och vara så aktiv, så var planen alltid att “vi får åtminstone se det”. Och om vi fick se det alltså.

Jag får gåshud bara av att tänka på det och det går inte att se sig mätt. De här vyerna, vattendragen och ja insekterna, de var inte lika roliga. Men värt!

Ett av de få stopp vi ändå gjorde var vid Hällingsåfallet, där var det anpassat så att man kunde ta sig fram väldigt lätt och även med barnvagnen. Så häftigt att se sådana otroliga krafter som ett så högt vattenfall är och regnbågarna som bildas när vattenmassorna landar nere på botten av kanjonen.

Sedan gick färden vidare uppåt och längs Blåsjön med siktet inställt på Stekenjokk. När det böljande landskapet öppnade sig framför oss var det som att en filt av lugn kom över mig. Jag tycker att det är rogivande att sitta och titta på hur bergen reser sig mot himlen i olika nivåer. Det är behagligt för ögonen att följa linjerna det skapar.

Allt det där låter kanske jättemärkligt, men jag känner verkligen så. Dessutom triggas min nyfikenhet. Jag kommer på mig själv med att tänka “undrar hur det ser ut bakom den där kullen eller bakom den där kröken på stigen…”. Öppet och fritt, med så mycket att upptäcka. Tyst förutom vattendragen.

Världens gladaste (och varmaste) roadtrip-bebis på Stekenjokks fjäll.

Nästa gång jag besöker den här platsen ska jag ge mig ut dit. Springa på fjället, fota det och verkligen vara bland dem. Men det här var fint för nu, värt varenda mil! Men ett tips är att om du vill åka vildmarksvägen så tycker jag att man lika gärna kan köra Strömsund – Saxnäs -Strömsund. Delen av vägen som går åt Vilhelmina och Dorotea var inte så spännande tycker jag.