Äntligen en inandning

Nu kommer här ett långt, långt inlägg om min härliga helg (som gärna hade fått vara dubbelt så länge) med massor av bilder och en liten video. I fredags hoppade jag i bilen tillsammans med min man och Kurbits efter jobbet och drog till fjälls. Som jag längtat efter det! Jag är väldigt bra på att dagdrömma och planera och tänka ”någon gång ska jag göra ditten och datten”, men sedan blir det inte av. Så för några veckor sedan kände jag bara att jag fick nog och planerade in en resa till Idre.

Vi kom fram till ett lugnt och stilla Idre, hämtade nyckeln till stugan hos turistbyrån och gjorde oss hemmastadda. Vi bodde i en jättefin stuga och det bäst av allt: att kunna elda! Det är ett absolut livsmål att ha i mitt framtida hus, en kamin eller liknande.

På lördag morgon steg jag upp tidigt och tog bilen upp till Nipfjället. Jag hade sovit lite dåligt för att jag var så pirrig över att äntligen få komma upp på fjället. Helst hade jag velat ha klar himmel och sol också, men sådan tur hade jag inte, molnen hängde tunga hela vägen ner till trädgränsen.

Några spår på stigen avslöjade att renar varit där och betat.

Den där morgonen var jag helt ensam där uppe. Inte en människa, inte en passerande bil, inte ett ljud förutom fjällbäcken som forsade fram.

När klockan var halv nio började jag åka tillbaka till stugan för att väcka man och hund, på vägen ner blev det lite trafikstockning till följd av dessa lurviga djur.

Vi åt frukost och gjorde oss klara för dagens vandring. I väskan packade vi korv och bröd, kaffe och gifflar. Det är viktigt att ha gott med sig ut, det är en fin belöning att få njuta av kaffe eller en korv med ketchup och senap när man tar paus ute.

Himlen vägrade att ta tillbaka sina tunga moln, så utsikten och vyerna fick vi inte ta del av alls den här dagen. Jag tror det slutade med att vi såg 50 meter framför oss. Det var inte superkul förstås, det är ju inte så lätt att ta del av fjällens storhet när man inte ser den.

Så vi gick ett par kilometer mot Städjan, som vi då förstås inte såg alls, sedan vände vi och gick tillbaka samma väg som vi kom. Jag tycker att det är viktigt att ha respekt för fjällvärlden och naturen i stort. Det är lätt att gå vilse när man inte ser vart man är på väg och som nybörjarvandrare tar jag hellre det säkra före det osäkra och känner av mina begränsningar. Dessutom, om det skulle hända något allvarligt när det ser ut såhär så kommer inte fjällräddningen kunna se oss.

Så vi for tillbaka till stugan en stund, vilade oss och lekte ute med Kurbits som levde om till hundra procent av att vara borta från staden.

Framåt kvällen tog vi en tur med bilen för att se oss om lite mer och körde upp till Grövelsjön. Längs vägen stannade vi till vid fina platser och njöt av skymningen som föll.

Sedan var det kväll och vi hade en mysig stugkväll med brasa och lördagmiddag. Kurbits var jättetrött efter dagens strapats och låg mest på rygg i soffan och tog igen sig. Det var trötta och nöjda vi gick och lade oss den lördagskvällen.

På söndagen var det redan dags att åka tillbaka till Stockholm. Men när vi städat ur stugan och lämnat nyckeln hos turistbyrån igen var jag bara tvungen att åka upp till fjället en sista gång. Och det var tur det.

Där uppe var det betydligt klarare än dagen innan och fjällvärlden bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Så vi drog på oss kängorna igen och började bestiga Nipfjället.

Mina korta ben tar sig fram betydligt långsammare än Calles långskånkar. Som synes hade vintern börjat komma hit och marken var mer eller mindre helt vit av frost.

Men jag var i gott sällskap men min kortbenta hund. Jag är så imponerad av det sätt som han tog sig fram i den här terrängen. Det var hans första gång till fjälls och det var som att något primalt kickade in hos honom, han tog sig fram snabbt och smidigt som en liten vessla.

Väl uppe var utsikten enorm. Det är så fascinerande, hur något så stort och vilt kan vara så lugnt.

Så stolt över min lilla lurviga vän som helt självklart valsade upp till toppen av fjället.

Vi tog en stund på toppen innan vi gick ner, det var en underbar känsla att vi har helt ensamma där. Inte en enda annan person så långt ögat nådde. På väg ner kom det två personer på väg upp. Men det var allt.

Så var vår fjällvandringspremiär! Det var dimmigt, frostigt, lite kallt och blev inte som vi tänkt oss. Men vad gör det? Vandring och uteliv för mig är att öva på att verkligen vara i nuet, där jag fysiskt är, både i kroppen och huvudet. Och då spelar det väl egentligen inte någon roll så länge man njuter av naturen, får sig en varm kopp kaffe och alla kommer hem säkert.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=sMEqxQut6I4&w=1100&h=734]

Dela mitt inlägg på sociala medier

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på pinterest
Pinna på Pinterest
Dela på email
Email

10 tankar på “Äntligen en inandning”

    • Tack! Jag var lite nervös för hur jag skulle få ihop filmen för jag hade gjort dundertabben nummer 1: glömt stativet! så allt material blev ju superskakigt. Men det fick gå ändå! 😀

      0
      • Synd att du glömde stativet! Lite skakigt var det men ändå inte så farligt tyckte jag! Har sett och gjort bra mycket skakigare filmer, haha. Jag tycker ändå att hela känslan i filmen var väldigt fin.

        0

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Häng med på min maillista för mer onlineföretagande, kreativitet och life design!

* indicates required
Kontakttillåtelse

Är du redan med? Kul! Då ses vi på mailen!

error: Content is protected !!

Den här webbplatsen använder cookies för att kunna ge dig en så bra upplevelse som möjligt.