En utflykt till Dalarö

I början av september tog vi en utflykt till Dalarö, när luften fortfarande var varm och sommaren hängde sig kvar. Det var varmt och sanslöst blåsigt. Som det ju är vid havet för det mesta. Hela min familj hade varit nere hela helgen och hälsat på men innan de for hem till Dalarna igen ville vi se oss om lite.

Först kikade vi runt på lite båtar och fina hus som ligger här. Dalarö är väldigt gemytligt och efter lite strosande landade vi här på lite lunch. Du vet när fikat och maten är så där magiskt god? Som bara ett riktigt bageri kan smaka. Prick så var det. Bullarna var hur goda som helst!

Det blir förstås mycket gos och bus för Signe när hennes mormor, morfar och mostrar hälsar på. Hon klagar inte precis på uppmärksamheten haha. Men efter lunchen gick vi omkring lite mer och tittade på utsikten över havet.

Fler än en segelbåt hade det kämpigt på havet den här dagen, jag som inte kan nånting om segling blev lite orolig att de skulle slå över hela bunten. Det såg riktigt osäkert ut i ett otränat öga haha! Men alla höll sig på rätt köl.

Jag har insett på äldre dagar att jag inte blir lugn av havet, som jag vet att många blir. Kanske om det ligger helt stilla, vilket typ aldrig händer på grund av just att det är hav. Jag vet inte riktigt vad det är men jag blir orolig av djupet, storheten, drunkningsrisken. Det oändliga. Öppenheten, att det inte är kuperat.

Nog kan det vara fint. Men mitt hjärta tillhör bergen och skogen.

Vi har varit lite dåliga på att fota oss och Signe på senare tid. Det känns alltid så ironiskt när fotografen inte fotar sin egen familj. Skomakarns barn och så vidare liksom. Men nu fick min pappa hjälpa till och knäppa av en bild på oss alla tre.