Avsaknaden av tystnad

Det slog mig ganska snabbt när jag började gå omkring i de små skogarna i området där jag bor, att det aldrig är tyst. För mig som är uppvuxen intill skogen i Dalarna och som tillbringat mycket tid där både till häst och till fots var det här något helt nytt.

Jag är van vid att om jag går upp i skogen så blir det tyst. Jag kan höra träden knaka i stammarna om det blåser lite där uppe i trädkronorna eller höra hur torr mossa knastrar under mina fötter. Väldigt rogivande och tillåtande tillvaro, där ute, ensam, har jag tid och ro till att tänka långa tankar (de långa tankarna är mycket bättre än de korta. Men jag ska skriva om det i ett eget inlägg).

Det jag istället hör när jag går i skogen nu, är det konstanta bullret av trafiken från diverse motorvägar, ungar som skriker, tåg som rusar fram och tillbaka eller nya byggnadsområden. Det går inte att fly från stadens inverkan på mig, inte ens genom att gå till skogs. Jag försöker hitta på lite olika sätt att hantera det här, exempelvis tänkte jag att “okej, om jag inte kan få tystnad så kan jag ju lyssna på en pod jag tycker om, En underbar pod får det bli!”. Så med Clara och Erikas röster i huvudet gick jag ut till skogs för att ta en promenad bara för att inse att det inte alls hjälpte… Visst, nu kunde jag fokusera på att lyssna på podden, men bakom den hördes fortfarande bullret och alla andra ljud, som inte hör skogen till….

Att konstant höra bilar och människor är oerhört stressande. Jag upplever mer och mer att jag blir sämre och sämre på att tänka hela tankar och konstant ljud utifrån lägger sig som en blyfilt över alla mina sinnen. Det är minst sagt ovant att vara en landet-personlighet och bo i stan.