Stråkar som triggar

I gymnasiet var musik så otroligt viktigt för vem jag var och jag lyssnade jämt på musik och hittade nya band. Sen försvann det där, jag lyssnade nästa inte på musik överhuvudtaget i flera år. Men musiken börjar komma tillbaka nu, kanske inte riktigt på samma sätt, men det är fint att det tillbaka.

Just nu lyssnar jag mycket på Olov Antonsson. Hans popvisor om Umeå och Västerbotten gör mig så sentimental, glad, hoppfull, full av längtan och mer säker än någonsin på min sak: jag vill tillbaka dit. Jag saknar minigolf i Hedlunda parken, cykelvägen över Tvärån mot Umedalen och den breda älven som flyter genom staden.

Men jag blir också ledsen. Gråtmild över hur långt bort allting känns och hur det kan kännas som att dagarna bara springer förbi. Det är ett ständig mix inom mig av melankoli och hoppfullhet.

För att fylla min själ med lite nostalgi lyssnar jag på Billie the vision and the dancers. Som jag var besatt av dem i gymnasiet! Så pass att mamma fick följa med oss på krogen innan jag och mina vänner fyllt 18 för att kunna se deras spelning i på klubben Phone me (rest in peace!) i Falun.

Det är något med stråkar och sköra röster fyllda med känslor som kan skära genom mig som smör. Det slår an något speciellt och triggar så många känslor, både glada och ledsna, och jag omfamnar dem alla.