Graviditetsvecka 10-14 – Dags att berätta

I vecka 10 for vi upp till mina föräldrar och berättade för dem, det var roligt! Och såååå konstigt! De och resten av familjen blev förstås både förvånade och glada, men jag tror inte att de riktigt kunde förstå det heller.

Mitt dåliga mående höll i sig. Jag kände mig sjuk mest hela tiden. Oftast mådde jag helt okej på morgonen och förmiddagen, sedan vid kl12 och framåt gick det bara utför. Men ljuspunkterna under hela den här tiden, och tidigare förstås, var att läsa i de olika gravidapparna jag provar om Bönans utveckling. Just det, arbetsnamnet Bönan kom till väldigt tidigt. Det kändes praktiskt att kalla grodden där inne för något annat än typ “embryot” eller “fostret”.

Vi var till barnmorskan för första gången och pratade om graviditeten och sådär. Hon tog lite blodprov och urinprov men inte mycket annat spännande. Förutom att vi bestämde att vi skulle göra ett KUB-test. Så nu började nedräkningen till det. Första gången vi skulle få tjuvtitta på Bönan. I samma veva som vi gjorde det rullade vi över den där magiska “gränsen” vid 12-13 veckor, den där som brukar kallas för att man tagit sig förbi den mest kritiska tiden. Det var väldigt häftigt att se Bönan på ultraljudet röra sig massor där inne. Så sjukt att den kan vifta omkring så mycket utan att man känner ett enda dugg!

I slutet av den här perioden började illamåendet och de ömma brösten att lugna ner sig och tröttheten också. Det blev helt enkelt lite lättare att leva igen. Det var obeskrivligt skönt! Däremot var min mage i uppror, jag säger bara det, jag trodde aldrig att en mage kunde vara så trög. Det var fruktansvärt och jag var tvungen att dricka katrinplommonjuice, äta kiwi, dricka vatten och se till att promenera för att hålla igång den.

Jag tyckte fortsatt att allt var overkligt och konstigt. Jag kunde inte identifiera mig själv som gravid eller se framför mig att jag ska ha ett barn. Att Calle ska ha ett barn däremot, DET kunde jag se, det har jag alltid kunnat se. Men inte mig själv. Det gjorde mig både ledsen och frustrerad. Jag ville inte berätta för folk om graviditeten för att det kändes så konstigt att ta orden i min mun.