Trettondagshelgen blev en kall och vit historia, även för mig som Huddingebo. Det var ett mycket välkommet inslag i den annars väldigt brun/grå tillvaro som infinner sig här. Hemma hos mig var både jag och sambon sjuka, så näsdukar och tekoppar trängdes på vardagsrumsbordet. Men jag tog mig ändå ut kortare stunder, dels med hunden och dels ensam med kameran.
Skogen är verkligen otrolig när den är tung av nysnö, det finns inte ett enda fotspår i snön och små vindpustar gör att snöflingorna singlar ner från grenarna så att luften glittrar. Om du går på en stig in mellan granarna är det som att gå genom en ridå som filtrerar bort allt ljud. Det är nästan öronbedövande. För mig innebär det ett fullkomligt och komplett lugn.
