Jag har lagt märke till att jag på senaste tiden, de senaste månaderna, har börjat vakna tidigt av mig själv. Utan att känna mig trött. Är jag kanske på väg att bli en morgonmänniska?

Det är inte så att jag vaknar kl05 av mig själv, men för en som alltid haft som vana att sova till kl10 om chansen bjuds så är det konstigt att börja vakna runt kl07 eller halv 8 utan tvång. Och jag gillar det! Speciellt nu på hösten och vintern är det mysigt att vakna när det fortfarande är mörkt och när jag jobbar hemifrån har jag mina allra bästa dagar just nu.

Jag vaknar tidigt av mig själv och tassar in på kontoret i tofflor för att slå på datorn, sedan gör jag kaffe som jag tar med mig tillbaka. Sedan har jag en samlad morgon med ett ljus som brinner sakta och allt är lugn och ro. Ingen trång buss, inget ännu trängre pendeltåg och inget högljutt kontor med ännu högljuddare gata utanför fönstret. Inget som pockar på min uppmärksamhet förutom kaffets runda doft.

Kurbits vaknar inte förrän runt kl09.30 och kan då eventuellt tänka sig att ta sin morgonpromenad. Han är en tvättäkta sjusovare, precis som sin husse!

De dagar jag har det såhär mår jag som bäst, är mest produktiv och kreativ. Det är en otrolig lättnad att dessa dagar slippa känna redan vid lunch att käkarna bits ihop hårt, hårt och tröttheten och surheten infinner sig. Den här morgonpiggheten försvinner dessutom när jag jobbar inne i stan mycket, och det är ju väldigt trist!

  1. Frugan E skriver:

    Där kan man snacka om mysig jobbmorgon! Tycker det är så härligt med de mörka höst- och vintermorgnarna, har alltid gillat det även då man var tvungen att släpa sig ut i mörkret och kylan.. 🙂

    • Jacqueline skriver:

      Håller helt med! Mörkret kan bidra med ett lugn för mig, jag jobbar bra när mörkret ligger som en varm filt runt om mig. Sedan mitt på dagen vill jag ut i solen om man har tur med att den lyckas titta fram haha! 🙂

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.