Novembermorgon av guld

I fredags gick jag upp innan solen och åkte till skogen för att möta morgonen där. Jag var bara tvungen att fylla på med en annan energi och se sådant som gör mig glad. Dessutom var detta ett helt nytt ställe för mig. Så allt med den här morgonen var nytt.

Den där halvtimmen innan solen kommer upp ovanför horisonten har ett så speciellt och konstigt ljus, det är liksom ljust fast ändå inte. Allt är färglöst för att sedan explodera av färg och liv när solen går upp.

Det var så oerhört lugnt och stilla, ingenting hördes (knappt ens bruset av vägar och flygplan faktiskt!). Jag älskar att vara själv i skogen, ibland behöver jag verkligen det. Att vara helt ensam. Inte ens min fina lilla Kurbits får följa med på sådana turer. Jag behöver vara helt ensam med mina tankar.

När jag kom runt sjön dansade dimman över vattenytan och skapade en guldskimrande ridå. Det är sådana här stunder som det känns som att tiden står still, som för att berätta att “det här, precis det här, är livet”.

Jag är inte van att ta bilder med mig själv med i bilden, vilket resulterar i att jag inte har vanan inne att ta med mig sådant som är praktiskt att ha när jag ska ta en bild på mig själv, som stativ och självutlösare. När vi var i Idre senast hade jag glömt stativet helt, så stenar, stockar och tidsinställning fick hjälpa mig. I fredags hade jag med mig stativet, men märkte i skogen att jag glömt den lilla plattan som fäster kameran i stativet… Därför blev det noll selfies, det närmsta jag kom var detta:

Men ljuset var i alla fall magiskt och jag hade en underbart bra och fin ulltröja på mig!

Jag var ute ett par timmar, leden var väldigt fin, lite svår ibland men väl ordnat med trappor på branta ställen och väl markerad.

Skogen blir verkligen som en sagoplats när solen belyser den i gryning och solnedgång, så välkomnande vacker.