Att majvädret verkar lida av humörsvängningar (eller klimatförändringar…) är nästan en underdrift. Förra veckan var det så varmt att jag lämnade jackan hemma och sprang på möten i bara en kofta för att den här veckan ta fram vinterjackan igen. Det är inte bra, någonstans, att 9e maj få springa ut i pyjamasen på morgonen […]
Eftersom jag är uppvuxen med närhet till skogen har jag under mitt liv tagit den lite för givet. Den bara finns där, dag ut och dag in. Det är först nu när jag blir äldre och inte längre bor på landet som jag inser hur mycket positiv inverkan det har haft på mig att ha […]
Det slog mig ganska snabbt när jag började gå omkring i de små skogarna i området där jag bor, att det aldrig är tyst. För mig som är uppvuxen intill skogen i Dalarna och som tillbringat mycket tid där både till häst och till fots var det här något helt nytt.
Jag är en kvinna som tycker om att hugga till ved till perfekt storlek till elden jag ska göra upp på utflykten i skogen. Jag är en kvinna som tycker om att lyfta och dra i tunga saker på gymmet, sådär så att jag måste förvränga mitt ansikte till oigenkännlighet för att orka med vikten.
En av sakerna som jag tycker är kittlande med att fotografera naturen, är hur ofta jag känner mig så otroligt liten. Norrsken påminner mig om hur enorm och overklig rymden är och plötsliga väderomslag kan få en lugn sommardag att bli en skrämmande storm med regn, åska och vind.
Innan jag flyttade till Umeå hade jag sett norrskenet några få gånger hemma i Dalarna, men inte funderat så mycket på det. Men jag minns så otroligt väl dagen när min fascination för detta ljusfenomen började.