En kontrasternas helg

Den här helgen har min mamma varit och hälsat på oss, så himla mysigt! Hon hade varit nere på en mässa med jobbet och passade på att hälsa på oss så samma gång. Innan jag åkte hem på fredagen åkte jag till Söder för att gå på Influencers of Swedens 1 års-kalas! Så himla roligt och trevligt! Jag är så glad att vara en del av denna organisation! Här är två bilder som jag tog med Lindas kamera, lånade från hennes blogg. Hos henne kan ni titta på fler bilder från kalaset!

26218167719_93e5940cf1_b

37940863206_6ba1097934_b

På lördagen stod shopping på schemat, mamma behövde en ny jacka och Calle ett par jeans, så vi tog beslutet att åka till Mall of Scandinavia. Av alla ställen! Där var det givetvis helt GALET med folk och hög musik överallt. Ett oändligt kaos och stök. Vi var allihopa helt slut när vi kom hem och nej, jag tog inte en enda bild där. Inte ens på den gudomligt goda belgiska våfflan, som ändå var det bästa med hela vistelsen haha!

Sedan blev det söndag och jag tyckte att vi behövde läka våra själar lite efter shoppingvistelsen så: vi åkte till Tyresta nationalpark!

P1000930

Det var väldigt blåsigt och en sekund efter den här bilden knäcktes ett träd på hälften bakom oss! Läskigt! Man får vara uppmärksam när det blåser minsann!

Untitled-1

P1000950

Vi gick en slinga som var 5km lång, väldigt fin, men jag måste förstås åka dit igen ensam så att jag har mer ro i själen att utforska och verkligen se naturen. Jag älskar att gå med sällskap och med hund, men jag har lättare för att verkligen ta in omgivningen när jag är ensam. Min mamma hade som ni ser en mycket fin och patriotisk mössa! Kurbits på mössan och min hund heter Kurbits, det är som om vi gillar där vi kommer ifrån? haha!

P1000947

P1000955

Detta är Kurbits bästa tillstånd: utomhus med smuts över hela sig!

P1000938

Vissa är så trista… Om ni tar med er sådant här ut i skogen – ta med er skräpet hem igen! Skäms!

P1000952

De första blygsamma snöflingorna föll medan vi gick i skogen! Det inger alltid en så himla pirrig känsla när den kommer, snön!

P1000940

Fulla av natur i sinnet begav vi oss hemåt igen, och tog med oss lite av andra skräp på vägen. Allt som allt en väldigt trevlig tur! Nu har mamma åkt hem och vi andra ligger på soffan och jäser.

Fixeringen på prestationer

Jag lyssnade på Kvinnliga Äventyrares podcast när de pratade med Sara Rönne om det här med fixeringen kring siffror. Hur långt man springer, hur tungt man bär, hur mycket svamp hittade du eller hur många dagar man ska vara borta exempelvis och att det är ett väldigt tråkigt fokus att ha när man är ute i naturen. Precis som de pratar om i podden så tycker jag att vi borde försöka vända på fokuset när vi tar oss ut i naturen för att träna våra kroppar, fylla på energi, plocka svamp, tälta eller allt på en gång. För mig ger min utevistelse ingen energi om jag fokuserar på siffror, distanser och andra mätbara saker. Jag vill ge mig själv tid och rum där ute att bara få finnas.

skoglugn

_DSC7175

Andra saker i vardagen förstår jag förstås att det finns en poäng och nytta med att ha ett väldigt mätningsfokus, men jag vill inte ta med mig det ut i skogen också. När jag ägnar mig åt utevistelse vill jag inte ha något prestationsfokus. Naturen gör gott bara av att finnas och vi mår gott bara av att befinna oss i den.

ombrunke_blogg

_DSC7252

Utemagasinet läste jag en artikel om naturfoto och tyckte att Claes Grundsten beskriver det hela med närvaro så fint:

”Sinnesnärvaro är hela grejen. Bilden är ju en spegling av min blick. Därför ägnar jag hela min mentala energi till landskapet, för att söka efter och kanske hitta själen i det jag ser.”

Hur gör ni när ni är ute? Håller ni koll på hur snabbt eller långt ni springer eller går? Och i så fall varför?

 

Äntligen en inandning

Nu kommer här ett långt, långt inlägg om min härliga helg (som gärna hade fått vara dubbelt så länge) med massor av bilder och en liten video. I fredags hoppade jag i bilen tillsammans med min man och Kurbits efter jobbet och drog till fjälls. Som jag längtat efter det! Jag är väldigt bra på att dagdrömma och planera och tänka ”någon gång ska jag göra ditten och datten”, men sedan blir det inte av. Så för några veckor sedan kände jag bara att jag fick nog och planerade in en resa till Idre.

_DSC3844

Vi kom fram till ett lugnt och stilla Idre, hämtade nyckeln till stugan hos turistbyrån och gjorde oss hemmastadda. Vi bodde i en jättefin stuga och det bäst av allt: att kunna elda! Det är ett absolut livsmål att ha i mitt framtida hus, en kamin eller liknande.

På lördag morgon steg jag upp tidigt och tog bilen upp till Nipfjället. Jag hade sovit lite dåligt för att jag var så pirrig över att äntligen få komma upp på fjället. Helst hade jag velat ha klar himmel och sol också, men sådan tur hade jag inte, molnen hängde tunga hela vägen ner till trädgränsen.

_DSC3736

_DSC3732

Några spår på stigen avslöjade att renar varit där och betat.

_DSC3715

Den där morgonen var jag helt ensam där uppe. Inte en människa, inte en passerande bil, inte ett ljud förutom fjällbäcken som forsade fram.

_DSC3727

När klockan var halv nio började jag åka tillbaka till stugan för att väcka man och hund, på vägen ner blev det lite trafikstockning till följd av dessa lurviga djur.

_DSC3748

Vi åt frukost och gjorde oss klara för dagens vandring. I väskan packade vi korv och bröd, kaffe och gifflar. Det är viktigt att ha gott med sig ut, det är en fin belöning att få njuta av kaffe eller en korv med ketchup och senap när man tar paus ute.

_DSC3789

_DSC3791

Himlen vägrade att ta tillbaka sina tunga moln, så utsikten och vyerna fick vi inte ta del av alls den här dagen. Jag tror det slutade med att vi såg 50 meter framför oss. Det var inte superkul förstås, det är ju inte så lätt att ta del av fjällens storhet när man inte ser den.

_DSC3809

_DSC3812

_DSC3808

Så vi gick ett par kilometer mot Städjan, som vi då förstås inte såg alls, sedan vände vi och gick tillbaka samma väg som vi kom. Jag tycker att det är viktigt att ha respekt för fjällvärlden och naturen i stort. Det är lätt att gå vilse när man inte ser vart man är på väg och som nybörjarvandrare tar jag hellre det säkra före det osäkra och känner av mina begränsningar. Dessutom, om det skulle hända något allvarligt när det ser ut såhär så kommer inte fjällräddningen kunna se oss.

_DSC3751

Så vi for tillbaka till stugan en stund, vilade oss och lekte ute med Kurbits som levde om till hundra procent av att vara borta från staden.

_DSC3776

Framåt kvällen tog vi en tur med bilen för att se oss om lite mer och körde upp till Grövelsjön. Längs vägen stannade vi till vid fina platser och njöt av skymningen som föll.

_DSC3838

_DSC3829

Sedan var det kväll och vi hade en mysig stugkväll med brasa och lördagmiddag. Kurbits var jättetrött efter dagens strapats och låg mest på rygg i soffan och tog igen sig. Det var trötta och nöjda vi gick och lade oss den lördagskvällen.

På söndagen var det redan dags att åka tillbaka till Stockholm. Men när vi städat ur stugan och lämnat nyckeln hos turistbyrån igen var jag bara tvungen att åka upp till fjället en sista gång. Och det var tur det.

_DSC3845

Där uppe var det betydligt klarare än dagen innan och fjällvärlden bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Så vi drog på oss kängorna igen och började bestiga Nipfjället.

_DSC3868

Mina korta ben tar sig fram betydligt långsammare än Calles långskånkar. Som synes hade vintern börjat komma hit och marken var mer eller mindre helt vit av frost.

_DSC3925

_DSC3872

Men jag var i gott sällskap men min kortbenta hund. Jag är så imponerad av det sätt som han tog sig fram i den här terrängen. Det var hans första gång till fjälls och det var som att något primalt kickade in hos honom, han tog sig fram snabbt och smidigt som en liten vessla.

_DSC3873

Väl uppe var utsikten enorm. Det är så fascinerande, hur något så stort och vilt kan vara så lugnt.

_DSC3887

_DSC3916

Så stolt över min lilla lurviga vän som helt självklart valsade upp till toppen av fjället.

_DSC3938

Vi tog en stund på toppen innan vi gick ner, det var en underbar känsla att vi har helt ensamma där. Inte en enda annan person så långt ögat nådde. På väg ner kom det två personer på väg upp. Men det var allt.

_DSC3947

Så var vår fjällvandringspremiär! Det var dimmigt, frostigt, lite kallt och blev inte som vi tänkt oss. Men vad gör det? Vandring och uteliv för mig är att öva på att verkligen vara i nuet, där jag fysiskt är, både i kroppen och huvudet. Och då spelar det väl egentligen inte någon roll så länge man njuter av naturen, får sig en varm kopp kaffe och alla kommer hem säkert.

Stråkar som triggar

I gymnasiet var musik så otroligt viktigt för vem jag var och jag lyssnade jämt på musik och hittade nya band. Sen försvann det där, jag lyssnade nästa inte på musik överhuvudtaget i flera år. Men musiken börjar komma tillbaka nu, kanske inte riktigt på samma sätt, men det är fint att det tillbaka.

_DSC4616

Just nu lyssnar jag mycket på Olov Antonsson. Hans popvisor om Umeå och Västerbotten gör mig så sentimental, glad, hoppfull, full av längtan och mer säker än någonsin på min sak: jag vill tillbaka dit. Jag saknar minigolf i Hedlunda parken, cykelvägen över Tvärån mot Umedalen och den breda älven som flyter genom staden.

Men jag blir också ledsen. Gråtmild över hur långt bort allting känns och hur det kan kännas som att dagarna bara springer förbi. Det är ett ständig mix  inom mig av melankoli och hoppfullhet.

_DSC5728

För att fylla min själ med lite nostalgi lyssnar jag på Billie the vision and the dancers. Som jag var besatt av dem i gymnasiet! Så pass att mamma fick följa med oss på krogen innan jag och mina vänner fyllt 18 för att kunna se deras spelning i på klubben Phone me (Rest in peace!) i Falun.

Det är något med stråkar och sköra röster fyllda med känslor som kan skära genom mig som smör. Det slår an något speciellt och triggar så många känslor, både glada och ledsna, och jag omfamnar dem alla.

Intensiv stadshelg

Den här helgen har jag ägnat mig åt saker som jag sällan eller aldrig gör, omväxling!

I fredags var det dags för min första gala någonsin! Stora influencerpriset på Elite hotel marina tower, ett jättefint hotell som ligger i (vid?) Saltsjöqvarn i Stockholm. Jag for dit direkt efter jobbet och hjälpte till med lite sista nittygritty som att klippa till talar kort och dra upp drag kedjor. Men dessförinnan hade Lindas gäng fixat lokalen kanonfin! På hotellrummet rådde febril aktivitet in i det sista.

P1000908

Alexandra och Sara varvar jobb med piffning.

P1000911

Jag hade den här blå saken på mig, med en urringning som jag var oerhört ovan vid!

P1000912

Leia tog det lilla lugna medan alla andra sprang omkring som yra höns, gulliga lilla hund!

37009965834_765021a6e8_k

foto: Maria Wideman

Här står vi, glada och peppade inför kvällen! Här kan man se jättemånga fina bilder från kvällen.

Det var en supertrevlig kväll där jag fick chansen att träffa flera fina människor som jag bara pratat med på nätet tidigare, som Helena, Angeliqa och Katarina . Det är underbart när det visar sig att de är precis så härliga som man fått för sig via deras bloggar, instagrams och så vidare.

Lördagen gick i sakta mak och på kvällen åkte jag till hotellet igen för att avrunda helgen i hotellets lounge på ett lugnt manér tillsammans med Linda, Jonna och Johan och mot slutet kom även Jennifer förbi.

Nu går en väldigt intensiv helg mot sitt slut och jag är helt slut, haha! Det har varit en såå trevlig och bra helg, men nu kommer jag samla ny energi med lugn, skog och ensamhet.

_DSC3509

Höstig vandring med grillning

För några dagar sedan tog hela min lilla familj sig ut på en liten tur för att insupa lite höstskog och grilla korv. Vi for till första bästa skog och hoppades på att någon av grillplatserna skulle vara ledig. När man bor så att man delar dessa med alldeles för många så hör det inte till ovanligheterna att varenda rastplats är upptagen.

P1000889

Som vi misstänkt så var det upptaget när vi kom fram till rastplatsen, men vi var vid gott mod och fortsatte till det andra stället vi vet om. Eftersom att den här stigen ligger inom ett naturreservat så får man inte elda var man vill, så rastplatserna är viktiga.

P1000893

Kurbits tar täten! Han blir så glad av att vara i skogen, precis som sin matte! Han vill också gärna bada så fort han får chansen. Men bara fegisbada, så att vattnet når upp till magen, sen får det vara nog.

P1000896

Skönt nog så var det ledigt för oss att gilla våra korvar och äta våra bullar.

P1000899

Jag älskar att vara i skogen och göra upp eld. Jag känner mig så kapabel, som att jag kommer klara mig ännu en dag och få värme och mat. Antar att det är något i urmänniskan som väcks.

P1000897

P1000904

Efter den här härliga skogsdagen tog jag med mig den här lilla lurven in till stan och hade AW med Linda och även Jonna via Skype. En mycket bra dag!

Är bilden äkta?

Detta är inte en helt ovanlig fråga, speciellt när jag publicerat nattliga bilder på vintergatan. Det beror vad du menar med äkta. Visst kan du se vintergatan med blotta ögat en klar natt, om än inte så tydligt som på bild, men för mig är alla mina bilder äkta. När jag ser på världen är det detta jag ser för mitt inre, och med hjälp av digital framkallning av bilderna så kan jag dela med mig av min inre värld till er. Det är inte våra ögon som uppfattar vår omvärld, utan våra hjärnor.

insta_forestmilkyway

Vad menas med äkta? I just fallet med nattfotografi är det klart att vi inte kan se vintergatan och stjärnhimlen med blotta ögat med samma detaljrikedom som en kamera kan. Men detaljerna finns ju där likväl. Med kamerans hjälp kan jag fotografera natthimlen så att alla dessa vackra detaljer syns. Detsamma med norrsken, ibland syns det stort och mäktigt över hela himlen och ibland är det svagt som en viskning. Men det finns där, fullt verkligt, och kameran kan hjälpa oss se det. Jag tycker att natt- och astrofoto bidrar till att sätta vår värld i perspektiv, visa hur liten jorden är i förhållande till rymden, som i sin tur kan ge oss perspektiv att inse hur otroligt små vi människor är i förhållande till världens och universums storhet. För mig bidrar dessa bilder till min egen ödmjukhet inför livet och jorden, jag blir mjuk och berörd på ett sätt som jag älskar.

_DSC6300

Genom mitt fotograferande (oavsett tid på dygnet!) vill jag illustrera och visa en värld och en verklighet så som jag ser den. Min fotografiska värld blir som ett eget litet universum där jag visar och framhäver det som jag vill ska synas och själv se mer av för att må bra och känna riktning i livet. Som Daniel Laan så fint uttrycker det: ”I think creation is about shaping reality, rather than capturing it.”

_DSC6814