Etikett: Svenska

Häromveckan bestämde jag och Calle oss för att det var dags att komma ut i skogen och äta lite. Mat är ju så gött när man äter ute! Så vi bokade in en dag och for upp till Gömmarens naturreservat.

Vi tog med oss Elin och Filip som vårt eminenta sällskap. Det är alltid lite roligt att få ta med någon som Elin, som också älskar skogen och fotograferandet, till ”sin” skog. Att få visa upp det ställe där jag själv har fotat så ofta, dit jag har sprungit och badat om sommaren och där jag insåg att traillöpning är något som jag inte vill vara utan.

Calle svingade upp Signe i sin åkryggsäck och så bar det av mot rastplatsen på andra sidan sjön. Det var frostigt och fint ute och eftersom att det var ganska tidigt på förmiddagen var det inte heller så många människor ute. Det är en sak (av alla haha!) som jag verkligen ser fram emot när vi flyttar. Att kunna göra utflykter utan att behöva sitta i knä på andra friluftsande personer.

Att ha lärt känna Elin är något som jag blir glad ända in i själen av. Jag pratade om det på min Instagram Story för ett tag sedan och visade upp ett klipp från ett Ted Talk av Scott Dinsmore, där han påpekar vikten av att ha människor omkring sig som är bra för en. Elin är en sådan person. Hon har många gånger visat vägen med sitt företagande och det är så jäkla inspirerande. Hon var också bland de första som jag jobbade med när det begav sig för drygt ett år sedan. Vi jobbade med att lansera hennes kurs i Photoshop och till sist så fick den se dagens ljus! Det är lika underbart varje gång när ett projekt ros i land.

Vi gjorde upp eld och gillade korv till lunch, sedan tog vi en liten tur längre in i reservatet dels för att få upp värmen igen, men också för att jag ville visa min bästa utkiksplats runt sjön. Här har jag stått och suttit många gånger. Till och med varit någon helt annanstans i skogen och bara känt ”nä, jag vill ha utsikt från en klippa NU!” och brakat rakt genom skogen. Alltid värt!

Innan vi åkte hem ville vi ha lite fika, så det blev kaffe och kanelbulle a la pinnbröd-style! Det är så gott tycker jag! Jag gjorde bara helt vanlig pinnbrödsdeg och så pensla på med smör och strö en blandning av kanel och socker på. Mums!

Elin och Signe övade på att gå (vilket resulterade i att hon faktiskt KAN gå nu, så sjukt!) men också att titta på vattnet och förundras över det. Jag har skrivit om det förut, men det är så förbaskat fint att se Signe ta sig an med saker utomhus. Upptäcka världen.

Både Elin och Filip är två saker som jag kommer sakna sjukt mycket med Stockholm. Men de ska ju såklart komma och hälsa på oss i huset snart, vi ska bara få undan lite kartonger först haha. Sedan är vi redo för besök och ännu mer eldmat!

Jag och Maria har försökt att få till att ses ungefär hela sommaren. Men livet har tagit så stor plats att vi inte har fått till det förrän nu. Så är det ju bara ibland, men det kan ändå göra mig ledsen. Det känns liksom dåligt att skjuta upp hela tiden… Så du kan ju förstå att det var en glädjens dag när jag äntligen satte mig i bilen och styrde norrut!

Maria och hennes man och deras små lurviga djur bor så fint till, precis där skogen tar vid. När jag kom fram fick jag en rundvandring i huset och så fika. Ungefär den godaste blåbärspajen någonsin. Jag vette tusan vad hon hade gjort, men pajhimlen var det! Hade jag haft den hemma hade jag nog ätit upp ungefär allt. Men behärskade mig (någorlunda).

Det var så fint att äntligen ses och prata om allt möjligt. Mycket internetsnack och företagande blir det förstås och det är så roligt. Att lufta saker man går och tänker på och skratta åt det elände som kryper fram mellan varven. Det är skönt att träffa kollegor (ja jag tycker att det kan kallas det, även om vi inte jobbar ihop i samma företag) och prata för man jobbar så mycket på sitt håll som egenföretagare.

Timmarna flöt på alldeles för snabbt, det blev mörkt och dags för mig att åka hem igen. Till nästa år skulle jag tycka att det vore för jäkla kul att få till någon typ av sammanhang där man ses några stycken och pratar så som jag och Maria gjorde nu. Om sitt företagande, om internet och allt det där på ett lite mer djuplodande plan. Inte så mycket vad för specifika uppgifter som man behöver göra, utan mer visioner och tankar som man har. Jag tror att det skulle vara sjukt värdefullt. Både att få råd och input och att ge råd och input till andra.

Att inte vara helt ensam med sina snurrande tankar är alltid utvecklande.

Förra helgen hade vi planerat in en av de få utflykter som vi kommer att kunna ta oss an den här sommaren. Jag har ju pratat lite om att det hänt både det ena och det tredje tidigare, men kortversionen är att min man blivit opererad och måste infinna sig på sjukhuset flera gånger i veckan för att hålla koll på läget nu en tid. Men vi ville försöka se vad vi KAN ta oss an och uppleva i sommar och en av dem fick bli Vildmarksvägen.

Jag har längtat efter att se högfjäll och vidsträckta vidder igen ända sedan vårt besök i Idre och nu var det äntligen dags igen!

Vi packade in hela familjen i bilen på torsdagen och började resan uppåt. Allt gick jättebra, Signe tycker att det är helt okej att åka bil och sover för det mesta. Samma med Kurbits, han ser alltid nyvaken ut när man öppnar bakluckan för att ta rastningspaus. Den första biten upp till Strömsund var ändå lång kändes det som, men vi tog gott om tid på oss och hade ju ingen tid att passa så det var behagligt. Jag älskar när man svänger av E4 och börjar resan inåt landet. Inlandet är fan det bästa med Sverige, jag älskar det!

På fredagsmorgonen lämnade vi Strömsund och påbörjade resan längs Vildmarksvägen! Det var pirrigt tycker jag, vad skulle jag kunna förvänta mig att se? För det var ju också så här, att den här resan visste vi från början att den kommer att vara helt centrerad kring bilen. Eftersom Calle inte riktigt kan bära och vara så aktiv, så var planen alltid att ”vi får åtminstone se det”. Och om vi fick se det alltså.

Jag får gåshud bara av att tänka på det och det går inte att se sig mätt. De här vyerna, vattendragen och ja insekterna, de var inte lika roliga. Men värt!

Ett av de få stopp vi ändå gjorde var vid Hällingsåfallet, där var det anpassat så att man kunde ta sig fram väldigt lätt och även med barnvagnen. Så häftigt att se sådana otroliga krafter som ett så högt vattenfall är och regnbågarna som bildas när vattenmassorna landar nere på botten av kanjonen.

Sedan gick färden vidare uppåt och längs Blåsjön med siktet inställt på Stekenjokk. När det böljande landskapet öppnade sig framför oss var det som att en filt av lugn kom över mig. Jag tycker att det är rogivande att sitta och titta på hur bergen reser sig mot himlen i olika nivåer. Det är behagligt för ögonen att följa linjerna det skapar.

Allt det där låter kanske jättemärkligt, men jag känner verkligen så. Dessutom triggas min nyfikenhet. Jag kommer på mig själv med att tänka ”undrar hur det ser ut bakom den där kullen eller bakom den där kröken på stigen…”. Öppet och fritt, med så mycket att upptäcka. Tyst förutom vattendragen.

Världens gladaste (och varmaste) roadtrip-bebis på Stekenjokks fjäll.

Nästa gång jag besöker den här platsen ska jag ge mig ut dit. Springa på fjället, fota det och verkligen vara bland dem. Men det här var fint för nu, värt varenda mil! Men ett tips är att om du vill åka vildmarksvägen så tycker jag att man lika gärna kan köra Strömsund – Saxnäs -Strömsund. Delen av vägen som går åt Vilhelmina och Dorotea var inte så spännande tycker jag.