Posted on 2 Comments

Den hemliga drömmen

wood landscape mountains nature

Letar på Discovery+ på SmartTVn och klickar mig fram till “Min Lista”. Kvällen har lagt sig och jag smyger ner till TVn för att vältra mig i, och leva lite genom, programmen om alla som lever vildmarksliv i Alaska. Off grid, mil ifrån närmsta stad med fyrhjuling som främsta färdmedel. Kontrasten till mitt liv.

Har du följt mig ett tag är det kommer det säkert inte som någon nyhet att jag intresseras av vildmark och enklare livsstil. För något år sedan hade jag en podd tillsammans med Kalle Flodin som föddes just ur det gemensamma intresset. Hela mitt väsen är i grund och botten rotat i lugnet utomhus. Det tror jag märks på i princip allt innehåll jag skapar.

Just Alaska har alltid varit en plats som jag varit nyfiken på. Det verkar oändligt vilt och vackert. Svårt och hårt men också ljuvligt.

I bakhuvudet närs en tanke, en fundering. En dröm tror jag bestämt. Att prova på det där enkla livet där meningen med dina dagar i princip handlar om att ordna det för dig så att du kan överleva. Bygga på huset, hugga ved, jaga, odla. Men för en sådan här grej måste man ju förbereda sig, cover your bases liksom. Låt mig gå igenom hur jag tänker mig det här gå till, ungefär i den ordning som funderingarna har dykt upp hos mig (tänker att det kan vara intressant att se vad man undrar över först). Det här blir med andra ord en inblick i min hjärna och hur den närmar sig en utmaning.

Vi kör!

snow capped mountain next to lake under blue sky
Photo by Errin Casano on Pexels.com

Den rosafluffiga drömbilden

Vaknar före alla andra, stoppar fötterna i tofflorna och smyger över det knarrande trägolvet mot kaminen. Dags att tända dagens första brasa. Sätter mig på knä framför kaminen och börjar dra näver av björkveden. Ute är det fortfarande mörkt och fjällens konturer skymtas bara vagt bortanför myren. Brasan sprakar hemtrevligt medan jag måttar upp kaffe i filtret. Idag behöver vi röja upp ute på gården och förbereda för vintern. Men först: frukost. Doften av kaffe sprider sig i huset och resten av familjen börjar vakna samtidigt som gryningen färgar himlen skär. När kaffet är inmundigat är det dags att snöra på sig kängorna och ge sig ut för att fylla frysen.

Någonstans mitt i det här drömmiga dyker tankarna om genomförande upp. För om man ska göra sånt här måste man ju försöka vara rationell också, inte bara en drömmare. Man vill ju inte sluta som de där stackrarna som blir räddade i Homestead Rescue direkt.

brown cottage under aurora borealis
Photo by Stefan Stefancik on Pexels.com

Off the grid eller inte?

I just Alaska är det vanligt att hus utanför städerna är “off the grid”, alltså att man inte är ansluten till elnätet. Om man ska ha el i sitt hus då krävs att man ordnar med det på annat sätt. Vanligast är solpaneler men vissa har också mindre vindturbiner. Någon gång har jag också sett vattenverk, men det verkar vara ovanligt. Energikällan kopplas till ett batterisystem som beroende på storlek kan lagra el i runt 3-5 dagar. Så även om du inte skulle få sol på panelerna kan du slå på lampan några dagar till.

Det liv som jag lever idag konsumerar konstant massor av el och det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att inte ha det. Även om det verkar fungera väldigt bra med solceller och batterier som backup, vore det nog väldigt läskigt att vakna på vintern i mörkret och flippa på lampknappen utan att den går igång.

Och så var det ju det här med toaletten…

Ja, till toaletten skall vi ju alla vandra, så att säga. Men vilka alternativ har man? Det säger sig självt men ju närmare civilisation du är, desto större chans att stugan är ansluten till VVS-system och har en vanlig vattentoalett. Kommer du längre ut så måste du antingen ha ett eget avloppsreningssystem, enskilt avlopp, eller en septiktank. Som jag förstår det är däremot en septiktank (sluten tank) inte en godkänd permanent avloppslösning (åtminstone i Sverige).

Om vi släpper tanken på att ha en vattentoalett kan vi istället börja titta på andra lösningar som mulltoa, förbränningstoa, komposttoa, torrtoa, urinseparerande toa och förstås: utedass. Det här inlägget ska inte bli “det stora skithusinlägget” så är du fundersam på hur alla olika alternativ fungerar råder jag dig att googla.

När jag funderar på vilken lösning man skulle kunna tänka sig att ha känns det här supersvårt. Så länge ett vanligt utedass är någorlunda välstädat så har jag inga problem att använda det. Men som permanent lösning? Ut i ur och skur och kyla? Jag vet inte, det känns som att det skulle kunna bli fruktansvärt haha! Det här känns som den bängligaste frågan att lösa faktiskt och just nu har jag inget svar. Men får jag välja vill jag att det ska kännas åtminstone okej fräscht och helst slippa gå utanför huset varje gång behov ska uträttas. Går det ens när man inte har vattentoalett?

a brown moose on green grass field
Photo by Erik Karits on Pexels.com

Var ska maten komma ifrån?

Jag kan inte jaga. Jag kan odla, typ. Jag vet vad en ett-två-tre-lag är, vilket jag inte är helt hundra på men jag trooor skulle vara använtbart.

Den här biten finns helt klart utvecklingspotential. I livet jag lever nu avskyr jag att laga mat och hålla på. Jag tycker för det mesta att det är hemskt tråkigt och att PLANERA mat är ännu värre. Eftersom jag lever ett bekvämt liv (och med en partner som gillar att fixa mat) så har jag inte varit så ågren i att utveckla den färdigheten. Sedan tänker jag mig ändå att jag inte skulle lägga min energi på kulinariska färdigheter i någon större utsträckning.

Däremot att se till att ens ha någon mat att laga nåt av – där behövs arbete och kunskap. Jag har länge varit smygnyfiken på jakt och att skaffa jaktlicens. Men jag tycker att det verkar lite läskigt. Bara tanken att sitta med en älg i sikte redo att trycka på avtryckaren… Undrar om jag skulle klara av det? Och när djuret är fällt och arbetet med att ta hand om det börjar… Men vet du, jag tänker att man kommer lära sig och vänja sig, precis som med allt annat. Mycket som man vill ta sig för med kan ju verka oöverstigligt när man står precis i början och bara ser slutresultatet. Det är många steg på vägen dit.

Pengar

Även om man skulle försöka leva lite i “sitt eget universum” så gör jag mig inga illusioner om att pengar skulle vara onödigt. Hur man än gör så utspelar sig ens existens i en värld med ett ekonomiskt system. Man kommer att behöva pengar, även om det skulle bli så att man i vardagen byter tjänster med grannar och så. Jag kommer att behöva verktyg, bil och drivmedel till exempel. Bara att ta jaktlicens kan kosta allt mellan 3 000 – 15 000 kr. Dessutom behöver man köpa fastighet att bo på. Så precis som vanligt måste man planera för sin likviditet.

Att helt försätta sig i en situation där man är maktlös, det vill säga med tomma fickor, vore dumt och rätt osmart. Även om man till vardags skulle försöka att inte behöva förhålla sig till pengar så är det bra att komma ihåg att resten av världen inte gör så. Pengar är både medel för makt och trygghet.

När jag blir gammal

På tal om pengar så vill jag fortsätta spara och kratta manegen för mig själv och mitt åldrande jag. Även om det här enkla men strävsamma livet skulle funka för mig NU, kan det ju faktiskt hända att mitt gamla jag behöver något annat. Som vanligt vill jag tänka strategiskt och långsiktigt, inte kortsiktigt och lättvindigt.

Att vara eller inte vara – på internet

Så var det ju det där med internet. Jag skulle vilja fortsätta jobba och skapa innehåll och internet är en avgörande del i att göra det. Även i ett sådant här liv vill jag jobba med hjärnan och få utmana mitt intellekt. Jag mår bra av det och tror att jag snabbt skulle börja känna mig trög om jag lade av. Det blir också en rolig kontrast i uppgifter när man lever ett sådant där liv. Jag tror att jag skulle tycka om det. Att det skulle kännas meninsfullt och mata både kreativitet och driv. Hårt fysiskt arbete och det mesta du gör fyller en funktion för din direkta överlevnad, och digitalt skapande, dokumentation och tänkande.

Kontentan är att jag vill ha tillgång till internet. Fiber kan nog bli svårt kanske, så frågan skulle vara hur det är ställt med mobilt internet.

Getmjölk ska ju vara gott…

Det här med att hålla sig med djur känner jag mig spontant tveksam till. Åtminstone i början. Även om det vore najs att tillgång till ägg så tycker jag hönor är lite… äckliga haha! Tror att jag hellre försöker hålla mig väl med någon granne som har höns. I ett av programmen jag bingeat på senaste som heter Edge of Alaska berättade de att getmjölk tydligen ska vara riktigt smarrigt. Å andra sidan är getter riktiga smådjälvar och verkar vara ytterst rymningsbenägna.

Dessutom blir man väldigt fast när man har djur. Att hålla sig med kreatur är både resurs- och tidskrävande och jag undrar hur det skulle gå att slakta djur som man håller sig med på gården. Om det känns svårt att jaga vilda djur som man inte har en relation till, hur skulle det då vara med djur man “bor med”? Allt är förstås en vanesak. Men det är nåt att ha i åtanke. I skrivande stund känner jag mig inte sugen på boskap.

Däremot kan inte låta bli om att drömma om att skrida fram över stigarna till häst igen. Det vore magiskt.

Hund skulle jag ha i alla fall.

Prylarna

Bara när vi har byggt på vårt garage här hemma har man insett att ska man bygga så behövs prylar – och ganska många av dem om det ska bli nåt! Det innebär ännu fler utgifter och ganska stora sådana. Utöver byggprylar tänker jag mig att man skulle behöva äga ett släp och en vedkap till exempel. Man kan såklart låna saker också vilket säkert går bra med mycket som man inte använder så ofta. Men saker som används ofta tycker jag är lika bra att investera i att ha själv. Något minimalistiskt liv skulle det inte bli, i alla fall inte i meningen att inte äga så mycket saker.

Do the math!

Det här borde nästan vara ett motto för de flesta. Att faktiskt sätta sig ner och räkna på det!

Jag skulle behöva räkna på maten. Hur mycket mat av olika sorter går det åt i veckan? Så att jag kan få fram en siffra för varje livsmedel och veta hur mycket jag behöver ha på lager. Samma sak med pengarna. Oavsett vilken nivå självförsörjande man skulle bli så behöver jag veta vad som kommer kosta pengar, vilken buffert jag behöver och så vidare. Jag behöver kunna ta informerade beslut och planera för att lyckas.

Förutom det skulle man också behöva fundera över hur länge man måste testa på det här för att verkligen få veta om man skulle gilla det eller inte. För kort tid och man kommer känna att det är en spännande semester som inte alls ger en verklig bild. Jag tänker att 6 månader är för kort. Kanske till och med ett år. Någonstans mellan 2-3 år är min gissning att man behöver testa.

Kanske skulle jag hata det

Man har ingen aning, kanske skulle jag avsky det här om jag verkligen provade. Men jag tror inte det. Kanske skulle jag landa i att vilja ha fler bekvämligheter än jag tänker just nu. Vilket är okej. Jag lockas ändå av känslan av meningsfullhet i ett sådant liv. Något som jag ofta tampas med och söker efter i livet jag lever idag. Det är lätt att drömma. Tänka att gräset är grönare. Att tänka “åh vad lycklig jag skulle bli om jag bara…” – det är jag ytterst medveten om. Men om man grundar sin dagdröm i något djupare. Något som inte handlar om att släta över eller fly från något utan om att utveckla och uppfylla så tror jag att man är på rätt spår.

Posted on Leave a comment

Till slut kommer du att sjunka

macbook pro with sticky notes

Tänk dig att du sitter i en brainstormingsession. Du ska försöka komma på idéer på hur du ska utveckla ditt företag. De kulörta Post it-lapparna är framme och kaffet rykande nykokat. Beväpnad med penna och kaffekopp sätter du igång.

När du är klar har du ett tiotal färgglada lappar framför dig på väggen. Alla fyllda med olika förslag till utveckling.

Du ser det hela framför dig, eller hur?

När du ser lapparna framför dig, hur många av dem innehåller förslag på saker att lägga till? Och hur många förslag finns på saker att skala bort?

Ungefär såhär börjar avsnittet “Do less” av podcasten Hidden Brain.

Det blir ofta väldigt tydligt när vi kastar oss över ett problem eller en utmaning som ska lösas: hur väldigt benägna vi är lägga till, utan att överhuvudtaget snudda vid tanken på att skala bort.

Hur går produktivitet ihop med att göra mindre?

Temat produktivitet och att just göra mindre (men mer fokuserat) är ett favoritämne för mig. Redan 2019 skrev jag det här inlägget. Då skrev jag om hur så många av oss bär “upptagen” som en hedersmedaj. Som ett riktmärke på vårt egenvärde och hur viktiga vi är, ett mått på hur bra det går för oss.

“När det blir så känns det som att jag måste dra ut kontakten. Kasta mig ut ur hjulet i farten och tumla runt på marken sådär som de gör i filmer när de kastar sig ur bilar i hög hastighet. Jag måste stanna upp och reflektera: vad är det jag ska göra? Som gör att saker rör sig framåt mot mina mål?

För annars jag kan harva på i all oändlighet utan att komma någon vart. Att bara fortsätta vara upptagen och göra “all the things”. Men det kommer att bränna ut hjärnan och själen på vem som helst.”

Genom att välja bort väljer du också aktivt vad du lägger din energi och fokus på. När du är fri att fokusera blir saker färdigställda. Dessutom är det lättare att hamna i ett tillstånd av “flow” och en känsla av att verkligen bidrar till arbetet.

Komma ihåg, hålla koll på och underhålla

Jag tänker att det kan bli med hjärnan precis som med vilket fysiskt utrymme som helst: man fyller på och fyller på med bråte som till slut kloggar igen precis allting och gör utrymmet svårt att navigera och använda. Om vi fortsätter att bara lägga till saker att komma ihåg, hålla koll på och underhålla blir det näst intill omöjligt att kunna frodas. När hjärnan är knökfull finns inget utrymme kvar för tankar att virvla fritt för att landa på oväntade platser. Möjligheten för den att generera både ett intenstivt lugn och ivrig kreativitet hämmas. Den har fullt upp med att processa allt det där som du lagt till på din att göra-lista.

Vi landar i problematiken med multitasking. Något som vi och våra hjärnor inte klarar av men som är ett beteende som lätt triggas av en överfull agenda. När vi istället skalar bort och fokuserar blir det mycket lättare att faktiskt färdigställa det vi håller på med och ro våra projekt i hamn.

Vi är hooked på att lägga till

Ja, alltså bokstavligen.

Våra hjärnor älskar att lägga till, när vi gör det får vi belöningspåslag på samma sätt som när vi exempelvis äter något (eller använder vissa droger). Det finns alltså rent kemiska anledningar till att vår förkärlek att lägga till.

Ytterligare en sak som jag tror påverkar vårt beteende är vår aversion mot förluster (förlustaversion). Det tar sig uttryck i en irrationell strävan efter att undvika förluster av alla dess slag. Att vi gör så beror på att vi tar hårdare på förluster och tanken på att välja bort något blir… obekväm. Det liksom känns mer produktivt och som att vi faktiskt har något att visa upp efteråt när vi fortsätter addera. Utåt ser det ut som att vi jobbat mer även om det i själva verket kan vara minst lika mycket jobb att välja bort något. Om inte mer!

På grund av att vi är “wierd that way” tar det sig också uttryck i samhälleliga normer. Vi är flockdjur som vill vara med i gänget så hakar vi på. Vi matas också konstant av budskap som i går ut på att vi ska lägga till saker till våra liv. Så det verkar rimligt att det skulle manifesteras som en sanning för oss att det är “bättre” att lägga till.

Men tänk på hur gött det känns när du har vårstädat, avslutat prenumerationer eller tackat nej till något som du inte har energi till. Samma sak när du bestämmer dig för att fokusera på en social media-kanal eller att besök på din blogg är DEN viktigaste siffran för dig att fokusera på. Även om det kanske känns som att det skaver lite under processen så är lättnaden efteråt eftersträvansvärd. Nästa gång du står inför ett problem att lösa eller något att utveckla: fundera över om du skulle kunna plocka bort något för att förbättra.

Nörda ner dig mer

https://www.nature.com/articles/s41586-021-03380-y

https://hiddenbrain.org/podcast/do-less/

https://www.behavioraleconomics.com/resources/mini-encyclopedia-of-be/loss-aversion/

https://www.youtube.com/watch?v=ByjuBKFpVwY

Posted on 2 Comments

Instagate och de nya sociala kanalerna

Att instagram verkar vara på väg att ta ”the final step” mot att verkligen bli en videoapp är ett faktum.

Vi går ännu mer mot att video premieras av algoritmen och hela användarupplevelsen kommer att ha helskärmsvideo i fokus. En längre utläggning om instagrams förändring kan du läsa hos Elin Teknifik i det här eminenta inlägget. Själva grejen att hela internet går mer och mer mot att exakt allt innehåll ska vara rörligt är inget nytt i sig. Men nog smakar det lite illa i munnen att Instagram mer eller mindre dumpar de som varit med och byggt upp appen: fotograferna.

Är det nu de nya sociala apparna kommer?

Jag tänkte inte prata så mycket mer om just #instagate i det här inlägget. Utan istället lyfta upp en fundering som jag haft i bakhuvudet sen årsskiftet. Då läste jag en kort artikel av Michelle Kennedy i The Wired om sociala medier och om hur vi kanske (förhoppningsvis?) kommer att se nya sociala appar ploppa upp framöver som inte bygger användarnas auktoritet på socialekonomiska faktorer. Alltså där valutan är att skylta med likes, kommentarer, delningar och så vidare. Michelle skriver:

“[…] the tech community’s journey into more equitable platforms has to begin with redefining social capital, so that empathy and collectivism are valued over individual power and status.”

Enligt Michelle suktar vi efter säkrare upplevelser online. Platser där vi verkligen vågar vara oss själva och dela med oss av våra erfarenheter. Hon beskriver att den sociala valutan som borde fokuseras på framöver är huruvida man adderar värde till konversationer, utför vänliga handlingar och ger andra support när de är sårbara (snarare än att drivas av annonsintäkter och datainsamling).

Exakt hur en sådan app skulle utformas kan jag inte svara på. Men det är spännande att fundera över vad som skulle få oss som användare att hoppa på dem. Skulle vi vara lika hooked på TikTok om du inte kan se hur många views folk har? Skulle vi anstränga oss lika mycket att skapa innehåll om vi inte kunde se och visa upp hur många följare vi har på Instagram?

Jag tror definitivt att vi människor har en naturlig önskan att prata med andra, delta i communities och dela med oss av våra erfarenheter. Det kommer att bli intressant att se hur (och om) plattformar kommer att börja ploppa upp nu med det nya “north star metrics” med fokus på mjukare värden än likes, kommentarer och delningar.

Posted on Leave a comment

Fokusord för 2022

Sitter med pennan i högsta hugg och hjärnan surrar på högvarv. Det är december 2020 och jag jobbar med mitt fokusord för det kommande året. Skriver ner alla förslag jag kan komma på.

Rutin?
Glädje?

Till slut landade jag i ordet “Energi”. Med det menade jag att siktet under året, riktningen, alltid skulle vara i linje med sådant som inte bara tar energi. Utan också ger mig energi. I så stor utsträckning jag kunde grundade jag mina beslut både i livet och företaget i det. Lätt har det inte varit. Men det har bidragit till att jag tagit mig för med sådant som jag verkligen velat göra. Som springa i fjällen och besöka Abisko.

Åt andra hållet har jag också sagt nej till sådant som bara haft “borde göra” skrivet över sig med stora bokstäver. Jag har en väldigt hög pliktkänsla och tenderar därför att säga ja till både det ena och det andra som jag egentligen inte vill göra (man måste ju “göra rätt för sig” och så vidare). Vilket de allra flesta av oss ibland måste ändå. Man har ju inte alltid råd att exempelvis säga nej till uppdrag som inte går i linje med det man siktar på för framtiden. Det hela är en utvecklingsresa och jag kommer definitivt att ta med mig “energi” som ett litet bonusord även för nästa år.

Fokusord 2022

I början av december 2021 sitter jag med min Årsplanerare igen och, med mina check-ins i ryggen, spånar vad som ska bli mitt fokusord för 2022.

Pondus?
Fokus?
Harmoni?
Acceptans?
Utforska?

Mitt eget arbete med fokusord i Årsplaneraren

Nja, inget av dem känns riktigt rätt. Såklart vill jag ha de där i mitt liv, men det var inte riktigt vad jag sökte efter. Det hela slutade med att jag inte kom på ordet vid den där sittningen. Det fick vila och jag fortsatte med resten av Årsplaneraren. Ett par dagar senare trillade det ner i skallen på mig:

Legacy.

Med det här ordet vill jag hjälpa mig själv att ta beslut i val som både rör jobbet och privat som bidrar till den person som jag vill vara och mår bra av. Men också med en eftertanke kring vad det är jag lämnar efter mig.

Vad vill jag ska vara min “body of work” i slutändan?

Hur vill jag att mina interaktioner med andra ska lämna dem att känna?

För mig känns det också som att just “legacy” som ord bidrar till att hjälpa mig att tänka mer långsiktigt. Att ge projekt en rimligare tidsram, en ärlig chans och en öppenhet för agila metoder att nå dit jag vill. Saker och ting tar tid, det vet vi redan. Förmodligen längre tid än vi först tänker oss. När jag under 2022 vill inrätta nya arbetsrutiner och testa nya saker kommer mitt fokusord att hjälpa mig att inte “hoppa över bord” och gå tillbaka till det gamla. Bara för att det inte “händer nåt” omedelbart.

Jobba med fokusordet

Rent jobbmässigt så kommer “legacy” att ta formen av nya arbetsrutiner. Under första och andra kvartalet kommer jag att börja arbeta med att skriva mycket mer. Både till min blogg, men också genom att börja bearbeta det material som jag “pluggar” varje vecka. Jag lägger massor av tid på att läsa och lyssna på böcker, poddar och artiklar. Min tanke är att jag kommer att få ut mycket mer av allt det genom att göra sammanställningar och notera mina tankar. I längden kommer det att göra mig till en bättre yrkesperson. Plus: det är så himla kul att plugga! Haha!

Jag tänker också att jag kommer att ha nytta av allt det här när jag skriver till bloggen. För är det en sak som jag verkligen insett så är det: att jag inte vill att mitt Instagramkonto ska vara min “legacy” eller enda “body of work”. För mig personligen vill jag skapa något annat. I dagsläget kommer detta något att vara bloggen.

Årsplanerarens omslag

På det privata planet vill jag förverkliga fler drömmar och äventyr som jag tidigare tänkt var omöjliga. Sådant som egentligen, när jag tänker efter, bara hindrats av att jag tänkt “men jag kan ju inte”. Exempelvis ska jag springa i flera dagar i fjällen, en runda på ca 8,5 mil. Varför inte? Såklart det går! Med förberedelser så ska det nog gå utmärkt! Jag vill vara en sådan som säger ja när det är saker jag vill göra. Fast jag känner mig lite rädd eller tvivlar på min förmåga. I samtal vill jag bli bättre på att lyssna och i diskussioner inte galloppera iväg med en myriad av fakta och logik för att övertala den jag pratar med.

Här hemma sitter mitt fokusblad från Årsplaneraren uppe på min kontorsvägg. Kanske ska jag skapa en bakgrund till mobilen också? Det är så viktigt att omge sig med ständiga påminnelser, speciellt när du vill befästa nya tankebanor och vanor. De spår som redan går där uppe i hjärnan är så väldigt lätta att drutta tillbaka ner i.

Hur står det till med dig? Har du ett fokusord för året?

Posted on 4 Comments

Om att ändra synen på sina följare

Jag vet inte hur många gånger jag har fastnat i det förr. Den där siffran intill min profilbild som det står “följare” under. Fastnat och tänkt att det inte är gott nog, att jag måste ha mer, mer, mer.

Ständigt jagat och stressat mig. Förstört mina fotostunder.

Att jag satte ett värde på det jag gör kopplat till hur många följare jag har, var helt ärligt nära att få mig att lägga av med alltihopa. Jag var för stressad och kände mig konstant otillräcklig. Jämförde med andra.

Känner du igen det? Att du alltid har “för lite följare”?

Det tog mig ett tag, säkert ett par år, och många samtal med andra kreatörer (som min kloka vän Linda) på internet innan jag ändrade hur jag såg på det här med följare.

Vi kan göra en liten övning. Tänk dig att alla de som följer dig på exempelvis Instagram står framför dig. 30 personer är en hel skolklass. 150 personer en hel biograf. Du har kanske ännu fler, säg att du har 1000 följare. Föreställ dig 1000 personer stå framför dig. Det är ju helt galet många!  

Och alla de här människorna har valt att följa dig för att de gillar det du gör. De vill höra vad du har att säga och ta del av det du delar med dig av. Hur jäkla fint är inte det?

Så oavsett om det är en skolklass eller hel idrottsarena du har fått uppmärksamheten av, så ta hand om dem! Glöm inte bort dem bara för att jaga nya personer. Det skulle du aldrig göra om de stod framför dig.

Idag tänker jag alltid så, på mina följare som de verkliga människor de är. Och jag är så jäkla tacksam för varenda en av dem!

Posted on 1 Comment

Att behålla sin mänsklighet

Kan du känna igen dig i att det ibland verkar som att du fastnat i ett hamsterhjul av innehållsskapande? Ett evigt scrollande på sociala medier där du i bästa fall dubbelknackar på mobilskärmen för att lämna en like? För att i slutet av dagen undra en miljonkronorsfrågan:

Varför händer inget med mina sociala medier?

Precis det tänkte jag för ungefär två år sedan när jag hade bestämt mig för att levla upp min närvaro på Instagram. Jag ville skapa bättre innehåll och fota mer och bättre. I början var det knackigt och jag hade varken hittat min ton eller “min stil”. Då tänkte jag att tystnaden på mitt konto berodde på det. Men även när både mina bilder och mina texter blev bättre så var det ganska tyst.

Så jag bestämde mig för att prova vad som skulle hända om jag, istället för att slentriangilla folks inlägg och vara lite av en snokare, ändrade mitt beteende.

Det beslutet är ett av de bästa jag har tagit om mina sociala medier. Bli mer mänsklig online, att interagera med personerna som jag följer. Nu tycker jag att det är så otroligt mycket roligare att ägna tid åt att skapa för exempelvis Instagram. Det är så himla lätt att vi trillar in i att bara använda sociala medier som ett tidsfördriv. Om vi gör det så kommer det heller inte att ge oss något mer än just det: mindre tid till annat. Som att ta del av varandras berättelser eller skicka en uppmuntrande hälsning till någon som verkar behöva den.

Behåll din mänsklighet online, på sociala medier. Det kommer att betala sig och man känner sig inte lika tom efter att ha ägnat tid där. För det tycker jag att jag gör, känner mig tom när jag bara scrollat ändlöst. Ägna tiden på sociala medier medvetet, närvarande.

Posted on Leave a comment

Därför tog det 13 år för mig att starta företag

Trots att mitt företag bara är en liten bebis än så länge (bokstavligen, det är ungefär lika gammalt som min faktiska bebis haha!). Så vill jag ändå lätta lite på hjärtat kring det här med att starta företag. Hur det var för mig och vad som gjorde att jag äntligen gjorde det.

Min tanke, min dröm, min vision om att ha ett eget företag föddes redan för 13 år sedan. I tonåren när jag började tänka på vad jag ska bli när jag blir stor. Jag visste inte precis vad det skulle bli, men jag ville göra kreativa saker. Något som jag alltid fått höra och intalat mig själv att det är mer eller mindre omöjligt att få jobba med. När jag sedan lade vantarna på min första systemkamera blev inte drömmen mindre direkt.

Även om jag inte riktigt formulerade det för mig själv då, så var en stor del av dragningskraften till det att jag önskade att äga min tid. Att vara den som planerar och designar mina dagar.

Men jag tänkte alltid på företagande som något som andra gör. Att ha ett företag är ju inte något man bara har! Det är svårt, stort och man måste vara någon speciell för att ha det. Någon som jag inte är. Det var inget som jag skulle göra helt enkelt.

Förutom att jag intalade mig själv att jag inte är någon som “har ett företag”, så har jag också talat om för mig själv att jag inte är bra nog på det jag gör. Hela tiden har jag tvivlat och ifrågasatt varför i hela friden någon skulle vilja betala mig för att göra saker. Det finns ju så många som är så mycket bättre! Det finns ju superduperproffs på allting jag gör, så inte kan väl någon vilja ha just min kunskap?

Så vad har förändrats nu? Eftersom jag äntligen har startat företag.

Jag tror att det är massor av saker. Dels att jag har blivit äldre och med det fått lite bättre självkänsla. Men också att jag kände att jag nådde en gräns där jag bara kände “men strunt samma, tjänar företaget noll kronor så gör det väl det!” Och nästan det viktigaste av allt:

INGENTING HÄNDER om det blir så.

Det bästa som kan hända är att jag får uppdrag i mitt företag och om jag inte får det… ja då händer ingenting. Allt stannar precis som det är nu.

Någonstans på vägen hit bestämde jag mig också för att min kunskap och min tid visst är värd att få betalt för. Det har varit så oerhört stort för mig att börja sätta ett värde på det jag gör. Och det känns så förbannat bra ärligt talat!

Det blir lätt att jag frågar mig själv om det inte var dumt eller ovärt att jag väntade så länge med att göra det här. Men jag tror inte det. Jag väljer att tro att jag behövde komma till alla de här insikterna innan jag var mentalt redo. Idag har jag bättre verktyg att hantera när jag ifrågasätter mig själv på det där sättet. För det gör jag fortfarande med jämna mellanrum, såklart!

Som jag sa inledningsvis så är mitt företag bara i sin linda och jag har ingen aning om vad jag kommer att kunna göra av det. Men bara steget att starta det har varit stort för mig. Det känns faktiskt som en personlig seger att jag gjort det.

Har du gjort något som du gått och funderat på länge? Hur kändes det? Det är så inspirerande att höra om andras berättelser på det här ämnet!

Posted on Leave a comment

Egentid i skogen

Nu har det gått ett tag sedan det kom upp ett inlägg här igen. Men det är som ni kanske ser på grund av att jag har möblerat om min sajt lite! Och flyttat till webbhotell. Men nu ska allt vara på banan igen, säg hemskt gärna till om ni mer saker som inte funkar eller ser helt galna ut! Jag jobbar fortfarande med den, men just nu får det ta sin tid. Jag lägger hellre 4 timmar i skogen just nu än framför datorn.  Continue reading Egentid i skogen

Posted on 5 Comments

Tre bra saker med mitt liv

Det är lätt att det blir lite deppigt ibland, och det får det förstås vara. Vad vore livet utan både toppar och dalar? Långa raksträckor är ju inte speciellt roliga. Men nu när jag tror vi alla väntar på att våren ska komma med sopade gator, solkatter på väggarna och nytt liv i våra blomlådor och rabatter så kommer en positiv utmaning perfekt!

Continue reading Tre bra saker med mitt liv

Posted on Leave a comment

Det är trist att säga att saker är trist men…

…idag är en sådan där dag när jag bara är less och trött. Det är så grått ute att det känns som att solen aldrig kommer tillbaka, regnet öser ner, mensvärken strålar hela vägen ner i benen och ja, listan skulle kunna fortsätta med gnäll i all evighet känns det som idag. Men istället för att fortsätta gräva den där gnällgropen så gör jag en liten 4 mysiga saker med regn och mörker-lista! Continue reading Det är trist att säga att saker är trist men…